När jag påstår att jag år smartare än en femteklassare – eller åtminstone lika smart – tolkar jag smart mer som Akademins ordlista gör. Visserligen inte affärssmart men mer åt det intelligenta hållet. Efter ett långt liv med framgångar och misslyckanden bör jag väl ha skaffat mig en viss praktisk klokskap. Och jag känner mig absolut smartare än dom optimistiska vuxna som är beredda att inför alla tittare erkänna att dom inte vet vad ett städ är eller en killing eller en konsonant. Programmet bygger på ett språkfel men är ändå ganska roligt att följa.
Annorlunda är det med skolkunskaperna. Jag upptäcker att jag borde ha vissa kunskaper kvar sen skoltiden, till exempel om planeternas lägen eller geologiska perioder. Då får jag lära om. I andra fall kan jag svära på att jag inte har hört det förr. Då får jag lära nytt.
Som jag minns mina tidiga skolår, gällde det framför allt att läsa (högt och tyst), skriva (rätt och vackert) och att använda dom fyra räknesätten. Talade vi nånsin om stjärnhimlen eller om svamparnas mycel, och sjöng vi nånsin barnvisor? Psalmer sjöng vi om "Fröken" kunde spela orgel, så mängder av psalmverser trängs fortfarande i skallen.
Ämnet kristendom tog över huvud taget upp en stor del av tiden. För att inte tala om judendom! Jag minns när min äldsta dotter på 60-talet kom hem från första små och berättade att Davids far hette Isai. Sen dess har jag levat med denna onödiga kunskap utan att ens ha nytta av den i korsord.
Jag undrar ibland om inte korsord och tidningsläsning har lärt mig och mina jämnåriga lika mycket som alla skolåren. Är det så är det ett underkännande av vad skolan lär ut. När vi en gång är klara med alla nödvändiga skolreformer, är det kanske dags att på allvar fråga oss vad skolan ska lära ut. Klarar vi oss med Google, eller ska skolan hjälpa till med faktainlärandet? Eller ska den hjälpa oss att umgås på ett förnuftigt och demokratiskt sätt, lära oss att utnyttja våra faktakunskaper? Och ha roligt under tiden, samtidigt som vi blir smartare?