Jag hatade att växa upp på landet – nu är jag här igen

Jag flydde så snart jag kunde. Småstaden och landsbygden representerade allt jag hatade och jag kände att jag inte passade in. Kanske gjorde jag inte det.

Krönika 29 oktober 2022 15:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag är uppväxt på landet. Vid busshållsplatsen där den asfalterade vägen blev till grus, kände jag hur civilisationen tog sitt sista flämtande andetag. Där den oändliga grusvägen tog vid, började den enorma tristessen. En transportsträcka från A till B, till ett rött hus med ladugård, omringat av ett gärde mitt ute i ingenstans där alla grannar hälsar på varandra. 

MP3-spelaren hade sedan länge gjort avtryck på mina jeans, så som snusdosan gör hos en inbiten snusare. Den hjälpte mig att stänga ute ljudet av ödsligheten, på min dagliga pilgrimsfärd genom skogen. Naturen var en självklar del av vardagen. Därför betydde den ingenting, när jag drog mina fingrar genom det långa gräset i väggrenen.

Jag satt vid köksbordet och bläddrade igenom en enorm mängd universitetskataloger. De var min chans att ta mig ifrån det helvete där jag inte passade in. Det jag fick offra var de promenadstråk i skogen där jag kunde sjunga hur högt jag ville utan att någon kunde höra, men det tänkte jag inte på då.

Flytten till storstaden var frigörande. Den var allt jag hade hoppats på att det skulle vara. Ett tag var det så. Men varje gång jag kom hem så gick jag på promenad och sjöng för hög hals och kollade efter svamp. Och smygrökte – en vana jag dragit med mig från stan.

Jag kom också hem när jag mådde dåligt. När storstaden malt ner mig, när hetsen blev för stor, fanns naturen där för mig som återhämtning. Det var en av anledningarna till att jag sökte mig tillbaka. Tillbaka till skogen.

Hur många gånger har jag inte suttit på fest med människor i perfekt valda storstadsoutfits som raljerat över hur korkade människor är på landet? Och jag har stämt in med ett skratt.

Detta är samma människor som i dag har som högsta dröm att renovera ett hus på landet. Att sitta och skita på en mulltoa, och ha ett renoveringsobjekt i sitt liv – det är det helt plötsligt det vackraste man kan tänka sig. Att man tidigare raljerat över det, det spelar ingen roll.

Det är någonting med att fylla 30 år. Jag har träffat så många som precis som jag, har lämnat landet för storstaden för att sedan komma tillbaka. Med skam. Nedsänkt huvud. För vad man sagt. För vad man känt. För att inte bli accepterad.

Men när jag höjde huvudet igen, såg jag mina gamla promenadstråk i ett nytt skimmer, liksom människorna och staden. Och jag kan fortfarande inte låta bli att dra fingrarna genom det höga gräset.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa