Putin
Allting har en början. Allting har ett slut. Det här blir min sista krönika som chefredaktör och ansvarig utgivare på Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning.
Det har varit fantastiska år. Men också otroligt tuffa.
Tidningen har en stark tradition av att vara en nagel i ögat på våra makthavare. J.A. Selanders arv har i mångt och mycket varit min ledstjärna under åren. När jag tillträdde lovade jag mig själv att göra vad jag kan för att stå upp för alla människors lika värde. Att finnas där för dem som inte har någon röst. Och att vara modig.
Men det har kostat på, det ska jag erkänna. Privat inte minst. Åren har kantats av en hel del dödshot, men också ett massivt hat. Mot mig som kvinna, som journalist men också som representant för en av Sveriges mest framträdande liberala tidningar. Oftast från människor som aldrig träffat mig.
Mina första år som utgivare var kanske de allra värsta. Vi inledde med en rad granskningar, av gängkriminella och den öppna knarkförsäljningen. Av högerextrema och jihadister. Och trollfabriker.
Vår ledarsida tog en tätposition som uttolkare av Rysslands och Putins agenda.
Omfattningen av det hat och hot som regnade över oss var nog ingen riktigt förberedd på, även om det inte var oväntat. Vi var på kort tid tvingade att gå in i ett slags Lock down. Säkerhetsrutiner blev vårt nya svarta.
Det som jag däremot inte väntat mig var det öppna förakt som vissa av våra folkvalda visat mot tidningen. Att en ledarsida kritiserar ledande politiker ingår i själva kärnuppdraget. Att en nyhetsredaktion granskar makthavarna likaså. Fokus är alltid medborgarens perspektiv kontra makten.
Att det inte uppskattas av politiker är kanske inte så konstigt. Men att aktivt gå ut och uppmana till bojkott, ifrågasätta granskningar, kalla journalister för nättroll och fakenews trodde jag hörde hemma i USA, Ungern eller Turkiet. Inte i Eskilstuna. Granskande medier är ju en förutsättning för en fungerande demokrati.
Riktigt hur illa det var ställt med det senare insåg jag dock först under pandemin. Under de inledande veckorna väckte Folkhälsomyndighetens uppmaning om att skydda de äldsta frågor. Eftersom jag själv jobbat inom vården under tio års tid undrade jag hur det skulle gå till. När vi bad om uppgifter på hur många som smittats och dött på äldreboenden blev svaret njet, sekretess.
Men kan en siffra sekretessbeläggas?
Trollfabriker och mörkning från myndigheterna under starten av coronapandemin. Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidnings avgående chefredaktör, Eva Burman, välkomnar ytterligare granskningar.
Svaret är nej. När vi började gräva insåg vi att Sörmlands kommundirektörer, jurister, regiondirektören och kommunikationsdirektörer gemensamt bestämt att hemlighålla uppgifterna. Du och jag fick absolut inte veta hur många som smittats och dött bland våra äldre. Dessutom lyckades våra sörmländska kommuner få även Socialstyrelsen och FHM att mörka uppgifterna.
När jag JO-anmälde alla inblandade kom också JO:s dom. Den var sylvass. Och väldigt allvarlig. JO konstaterade att kommunerna och regionen i Sörmland ägnat sig åt mörkläggning. Och att detta hotar att underminera förtroendet för dem. Här tänkte man kanske att ansvarsutkrävandet skulle fungera. Men icke. Våra folkvalda slöt mangrant upp till sina tjänstemäns försvar. Inga fel har begåtts konstaterade kommunstyrelse efter kommunstyrelse. Trots att JO konstaterat motsatsen.
Än i dag förstår jag inte varför.
Däremot stod det klart vilken roll tidningen har i demokratin.
När andra medier satt runt lägerelden – FHM:s presskonferens – så tog Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidning sitt granskade uppdrag på allvar. Inte trots, utan på grund av att vi befann oss i en världsomspännande kris.
Detsamma gjorde J.A. Selander, när han och några få andra utgivare i Sverige vägrade låta sig tystas av censuren svenska staten lade på svensk press under andra världskriget. Han vägrade hålla tyst.
Jag tror att J.A. Selander skulle varit stolt över mig. Likt Selander vägrar jag tiga om maktmissbruk. Han svor över Hitler och Stalin. Jag svär också, men över sakernas tillstånd – i Eskilstuna (inte över Eskilstunaborna nota bene).
Jag vill med dessa ord säga tack för mig och jag vill även tacka er som läsare. Fortsätt att prenumerera. Och om ni någon gång överväger att sluta, ägna en sekund åt att fundera på vem som tjänar på det. Och vem som förlorar.
