Jag vet att mina vänner vill väl. Jag vet att erbjudanden som "ska vi inte följa dig hem?" och kommentarer som "vilken tur att du kom hem välbehållen" betyder att mina vänner bryr sig om mig. Likväl är det något av det mest provocerande jag vet.
Visst tar jag onödiga risker. Jag cyklar genom Stockholm utan lysen och åker offpist i alperna utan hjälm. I Kanada valde jag genvägen förbi den skadade björnen i skogen i stället för att vända om och gå tillbaka.
Jag antar att det kan kallas tur att inget allvarligt hänt mig under de här tillfällena.
Jag har varit på festival och druckit så många öl med okända människor att jag tappat räkningen. Jag har gått hem ensam efter sena jobbpass genom de där kvarteren i Marseille som kallas "ruffa". Jag har litat på människor jag känt i några minuter på andra sidan jorden.
Många hävdar att jag haft tur som klarat mig så bra i de här situationerna. Jag förstår inte vad de menar.
Jag har inte tur när jag åker på festival och mina enda åkommor efter en vecka i tält bland tusentals människor är smutsiga fötter och en rejäl bakfylla. Inte heller när jag ställer in cykeln i cykelkällaren oskadd efter att ha cyklat hem i natten.
Jag förstår att man är orolig. Anmälningarna om våldtäkter och sexuella ofredande strömmade in till polisen efter två av förra veckans stora festivaler i Sverige. Men det kan inte kallas tur att komma hem från en festival, en fest eller en middag i ungefär samma skick, fast förhoppningsvis lite gladare, än när man åkte dit.
Jag vägrar gå hem med 112 inslaget på mobilen ett tryck bort, nycklarna i näven redo att agera knogjärn och att snabba på stegen när någon närmar sig bakifrån. Jag vägrar låta oron om vad som kan inträffa styra mina handlingar, mina val och det jag känner som stunder av frihet.
Så jag rullade hem den där midsommarnatten på min skrangliga cykel. Med musik i öronen som var hög nog att stänga ute ljuden från oroande snabba steg bakom mig.