Det är ett gråväder utan motstycke. Adventsljusstakarna och LED-slingorna som folk tänt orkar inte riktigt med att göra dessa dar före dan så där glittrande och mysiga som de brukar vara i min fantasi.
När jag ser ut över det sörmländska, glesbefolkade landskapet från tågfönstret väller postapokalyptiska känslor över mig. Estetiken i många filmer, tv-serier och dataspel som skildrar livet efter katastrofen präglas ofta av just sådana vyer.
Apokalypsen ligger i tiden. Hösten och förvintern har präglats av undergångsstämning med terrordåd, flyktingkatastrofer, hatkampanjer och klimatdiskussioner.
Också i den breda kulturen är civilisationens undergång nära förestående eller redan avklarad. Jag tänker förstås på bioaktuella Hungergames, filmsviten baserad Suzanne Collins trilogi som handlar om landet Panem efter kriget och miljökatastrofen, där en depraverad överklass i storstan lever i frosseri och överflöd på bekostnad av en hårt arbetande landsortsbefolkning, som varje dag tar konsekvenserna av krig och miljöförstöring. Också i pinfärska "Star wars: The force awakens", lever hjältinnan Rey ett hårt liv på ökenplaneten Jakku, en gudsförgäten plats som bär tydliga spår av att en gång ha blomstrat.
Men det är inte bara Hollywood som, trots alla rapporter om att fattigdom och dödliga sjukdomar minskar i världen och att ekonomin går som tåget, ställer frågor om mänsklighetens framtid. Fredrik Lindström från Eskilstuna och Henrik Schyffert har i över ett år turnerat framgångsrikt med föreställningen "Ägd - vad kostar ett rikare liv?", där de talar om vår civilisation som dödsdömd.
Jag går naturligtvis inte runt och tror att apokalypsen är nära. Men jag vill gärna veta vad man säger om vår tid om hundra år.
Säger man då att vi stod på randen av vår civilisation? Att fossilepoken ledde oss in i en spiral av dekadent överkonsumtion och att vi med öppna ögon tog flyget rakt in i en global klimat- och flyktingkatastrof? Eller kommer man att säga att rasism, fundamentalism, fanatism, nationalism och ekonomisk protektionism ledde till olösliga konflikter, förödande krig och flyktingkatastrofer? Vad kommer man att säga om näthat och sociala medier? Om kroppsfixering med skruvade dieter och träningsprogram, om botox, tatueringar och hårtransplantationer?
Jag vill tro att man kommer att ha överseende med oss som föddes på andra halvan av 1900-talet som inte förstod bättre och att man ser att något hände som fick uppvärmningen av jorden att avta och fred att lägra sig över mänskligheten.
Jag har förmånen att via mina egna barn, min hobby ridsporten och mitt arbete, träffa många unga människor. De gör mig hoppfull med sitt självklara sätt att tackla vår tids problem. De äter mindre kött, åker kollektivt och tar jobb inom omsorgsyrken. De kommunicerar med folk i hela världen och önskar sig underkläder och hjälppaket till katastrofdrabbade i julklapp. Så för mig blir det en jul i ljusets och hoppets tecken, trots plusgrader och gråväder.
Dessutom brukar hjältarna i alla postapokalyptiska filmer alltid ta sig fram till häst. Som sörmländsk hästägare och hobbyryttare borde jag vara väl rustad att ta mig an livet efter katastrofen.