Det har gått tre dagar sedan tolv personer dödades vid en attack mot tidningen Charlie Hedbos redaktion i Paris. Tre dagar då händelsen har dominerat i alla medier och analyser och kommentarer, den ena klokare och mer initierad än den andra, har flimrat förbi i flödet.
Jag följer det med en klump i magen och instämmer i kören som säger att dådet är en kniv i hjärtat på demokratin, att det gäller att inte vika sig för angrepp på yttrandefriheten och att satir och humor är lika viktiga för ett demokratiskt samhälle som nyhetsförmedling, opinionsbildning och konstnärliga uttryck. Alltså det det som gör livet värt att leva när vi har klarat av det där med mat, sömn och fortplantning.
Attacken är därmed riktad också mot mig och det jag brinner för, det som jag ägnar mitt yrkesverksamma liv åt. Friheten att yttra mig, den som gör det möjligt för mig och alla mina kolleger runt om i världen att verka och fortsätta främja demokratins kretslopp.
Det finns säkert flera förklaringar till varför två personer utrustade med automatvapen och med en till synes noggrant utmejslad plan tar sig in och skjuter ner människor på en tidningsredaktion som bland annat gjort sig känd för att publicera satiriska teckningar av bland andra profeten Mohammed. Kanske handlar det om en kvävande känsla av kränkthet eller kanske om en fundamentalism så total att det inte finns plats för humor. Kanske är gärningsmännen utsatta för hjärntvätt, som en ingrediens i en djävulsk plan att krossa den fria, demokratiska världen?
Men när jag rotar i mitt eget tankegods kan jag egentligen inte hitta något vettigt svar på frågan "varför?". Däremot blir jag mycket beklämd när jag funderar över konsekvenserna av attacken på Charlie Hedbo på lite längre sikt. För det enda jag är säker på är att vi inte kan ana vidden av dem förrän om många år.
Dagar som dessa är det lätt att tänka tillbaka till den 11 september 2001. På hur jag och mina kolleger på Katrineholms-Kurirens nyhetsredaktion såg i tv hur flygplan flög rakt in i skyskraporna World Trade Center, byggnader som vi kände igen från ikoniska bilder av New Yorks skyline. Genast gav vi oss i kast med nyhetsrapporteringen, med ambitionen att utöver en beskrivning av själva händelsen, sätta in den i ett sammanhang som också gällde oss här i Sörmland.
Nu, drygt 13 år senare kan jag se att vi, trots att vi gjorde ett jättebra jobb utifrån våra förutsättningar, inte hade en susning om i vilken omfattning terrorattacken skulle komma att påverka oss. Hur rädslan för terrorn har öppnat upp för ett mer repressivt samhälle och en övervakning långt bortom Stasi och James Orwells "1984".
Det jag är rädd för är att när vi om 13 år ser tillbaka på dådet mot Charlie Hedbo kan konstatera att yttrandefriheten har naggasts i kanten. Inte genom lagstiftning, utan av oss själva för att vi av en gnagande rädsla blivit lite försiktigare, lite artigare, lite mer välanpassade och smakfulla. Det får inte hända!