Tänk om det bara stannade där...
Emojisar har skapat ett helt nytt krav på oss att vara tydliga med vilken sinnesstämning som råder. Det räcker inte längre med sms:et "Jag är och åker skidor, det är jättekul". Helst ska jag lägga till en liten skidåkare i slutet av meddelandet, gärna en glad smiley också. Allt för att mottagaren ska förstå att jag verkligen åker skidor och tycker det är jättekul. Annars kan det misstolkas.
Detta har börjat smitta av sig på mejl, till och med i en så proffsig miljö som min arbetsplats.
Jag fick nyligen höra av en kollega att jag kan upplevas som sur i mina mejl.
Anledningen: Du skriver ofta bara "Ok", du gör aldrig smileys och du skriver raka och kärnfulla mejl utan krusiduller.
I min värld låter det som ett effektivt sätt att kommunicera på en arbetsplats där det är högt i tak, men jag måste tänka om. Jag vill inte upplevas som någon jag inte är.
Men det här gäller inte bara smileys utan hur en ny generation upplever ord.
"Ok" för mig betyder att jag uppfattat vad den andra skriver. Men för många låter det tydligen väldigt hårt, närmast otrevligt. I stället förespråkar yngre personer att jag skriver "oki". Det finns tydligen en annan klang i det ordet som är mer positiv.
Allt det här har gjort att jag funderar hur vår kommunikation kommer att förändras framöver. Det verkar som vi behöver tangentbord med emojisar, eftersom vårt raka språk inte räcker till. Kanske kommer emojisar även få plats i Svenska Akademiens ordlista där varje symbol förklaras.
Samtidigt som jag skriver det här behövde jag skratta i en chattkonversation på Facebook. Är "haha", "hehe", "hihi" eller "höhö" rätt?
Haha framstår som hjärtligt.
Hehe framstår som snuskskratt.
Hihi är pinsamma och blyga skrattet.
Höhö är skrattet för den skadeglada eller grabbiga.
Dessutom ska jag välja rätt emoji att avsluta skrattet med.
Så nästa gång du skickar ett mejl, sms eller chattar med någon; tänk på hur du skrattar, vilken smiley du använder och var absolut inte rak.
Ok?