Det finns en bild på mig när jag några år gammal sitter i skyltfönstret på redaktionen i Strängnäs. Människor som går förbi på Storgatan skrattar åt mig, jag ser ut som en tomtenisse där jag sitter bland julpynt. Storögt tittar jag mig omkring, det är den mest spännande plats jag vet. Mitt andra hem.
Min pappa Lars har andra rummet in till höger, min mamma Berit sitter lite längre bort. De träffades på jobbet 1976, problemet var bara att hon jobbade på konkurrenten Folket. Men kärleken löste det. Det blev giftermål och jag kom till världen.
Polisradion piper och knastrar dygnet runt på redaktionen, plötsligt säger en röst något spännande. Jag kan sitta där i timmar. Pappa försöker skämtsamt härma polisens anrop samtidigt som han hamrar hårt på skrivmaskinen. Konstigt nog hamrade han på samma sätt när datorn kom, som om bokstäverna inte skulle synas på skärmen om han inte slog in bläcket.
Det är i början av 80-talet. Det är här, på Strengnäs Tidnings redaktion, jag upptäcker livet. Det finns ett mörkt rum i källaren. Det luktar starkt, men ändå härligt. Samma känsla som när man luktar på bensin. I det mystiska rummet får jag doppa ner vita papper i vatten, efter ett tag framträder bilder. Det är magiskt.
Men jag får inte vara där för länge, jag kan bli full påstår mina föräldrar.
Livet kretsade kring tidningen när jag var liten, när jag var ung - och kanske ännu mer nu.
När jag var liten agerade jag springpojke åt farbröderna på redaktionen. Någon behövde en dosa snus, en annan ville att jag skulle lämna in stryktipskupongen. Jag stod alltid redo att rycka ut på uppdrag. Dessutom fanns det oändligt mycket papper att rita på, kameror att testa och en kiosk precis bredvid. Längst in i källaren fanns det ett bordshockeyspel. Det var turneringar och skratt. Hårda ord, ändå fyllda med respekt. Jag var för ung för att få vara med och spela, men det var tillräckligt fascinerande att titta på.
I15-årsåldern fick jag börja skriva notiser om division sex-fotbollen i kommunen. Jag lade ner enormt mycket tid på helgjobbet, hade prestationsångest. Jag satt alltid i min mammas rum på redaktionen, tittade på fiskarna som långsamt simmade runt i akvariet. Kanske trodde jag att det skulle dämpa min ångest så jag vågade ringa tränarna. När dagen var slut och tio notiser var levererade till sportchefen var jag stolt. Jag fick mitt första pressleg i den här svängen, en bit papper i en plastficka. Med bild på mig. Signerat av chefredaktören.
Livet började på allvar.
Alla skratt på den här redaktionen, alla spännande nyheter jag fått vara med om. Och ändå har det bara börjat. Börjat om.
Sen ett år är jag tillbaka på Strengnäs Tidning som chef för våra digitala nyheter. Det doftar likadant i källaren som när jag lämnade, reporter Lars Kilström är kvar. Han drar en ordvits, sen drar han tio till. Alla skrattar.
När jag var liten pojke såg jag aldrig redaktionen som en arbetsplats, platsen var bara en naturlig del av livet. En plats där alla kämpade för att leverera de allra bästa nyheterna. Med glädje och skratt. Med hårt arbete. Och ett jävla driv.
Så är det fortfarande.
Strengnäs Tidnings starka liv fortsätter.
I minst 170 år till.