Det är tidigt på morgonen den 17 december 2016. Jag och min kompis slår oss ner i kön utanför Tele 2 arena. Det kommer bli en lång dag ute i kylan men vi är rutinerad och förberedda med långkalsonger, filtar, te och mackor. Idag är en speciell dag. Kent har sin sista spelning någonsin. Bandet som varit med mig sedan barnsben ska plötsligt försvinna, för evigt om man ska tro bandmedlemmarna själva – och det gör jag.
Det känns inte som vanligt. Stämningen som brukar vara på topp, ja en snudd på euforisk i väntan på favoritbandet, har i stället bytts ut mot en ovisshet i kön. Vad kommer hända när allt är över?
Jag vet att det här kommer förändra mitt liv – men inte hur. Som sexåring var jag lillgammal. Genom ett tv-program upptäckte jag låten "FF." Sedan var jag fast. I tonåren sparade jag ihop både julklapps- och födelsedagspengar. Jag åkte kors och tvärs genom Sverige för att stå längst fram vid kravallstaketet och höra Jocke Bergs melankoliska stämma.
Timmarna går och de närmar sig insläpp. Mitt fokus börjar skifta, känslan av ovisshet byts mot förväntan och jag räknar antalet personer som står framför mig i kön. ”Tror du att vi kommer stå längst fram?”, frågar jag min kompis och får svaret ”Ja, arenan är stor”.
Vi får platser längst fram vid ena scenkanten och jag kan inte vara gladare. Konserten börjar. Jag som aldrig haft problem med trängsel börjar störa mig på knuffande människor och när jag trycks mot kravallstaketet kan jag inte göra något annat än att längta efter tv-soffan och morgondagens söndagsmiddag. Där står jag i ett publikhav – och inser precis att jag blivit vuxen.
På tåget hem dagen efter konserten försöker jag smälta allt som har hänt. Det band som varit mig trogen i större delen av mitt 21-åriga liv finns plötsligt inte längre. Till råga på allt jag har också insett att min ungdom är förbi. Allt känns annorlunda, men inte på något dåligt sätt. Väl hemma går jag ut i köket, öppnar skafferiet och bestämmer mig för att middagen blir ett härligt långkok. Ett sådant med kryddpeppar och lagerblad. Ja, där står jag i mitt kök i min andrahandslägenhet 21 år gammal och bläddrar efter det bästa grytreceptet. Det har aldrig känts mer rätt – jag har blivit vuxen.