Det var vid den här tiden på året som jag därför föresatte mig att låta min omvärld, eller i alla fall den del av den som utgjordes av tidningens spridningsområde, ta del några väl genomtänkta och synnerligen välgrundade formuleringar om det som vid den här tiden på året vanligen upptar så mycket av våran tid och tankar – nämligen utnämnandet av årets Nobelpristagare i litteratur.
Jag drar mig till minnes att själva kärnan i min analys presenterades ungefär som följer;
"Det blir aldrig Thomas Tranströmer."
Men ack mitt unga oförstånd, redan nästa dag fick den store poeten naturligtvis det stora priset.
Det tog fem år innan skammen lade sig, men nu manar min förvirrade självbild mig att ånyo uttala mig i denna den mest brännande av samhällsfrågor; den om vilken känd person som skall få sin berömmelse och förmögenhet utökad ytterligare.
Här kommer det, och denna gång är jag övertygad om att historien ska ge mig rätt:
Haruki Murakami kommer aldrig få Nobelpriset.