Den 26 maj 1990 fick jag mitt första barn. Varje morgon sedan dess har jag vaknat med en tydlig insikt:
Vad som helst kan hända. Jag måste se till att jag kan försörja mig och min familj. Jag kan inte förlita mig på eller kräva att min man ska göra det.
Nästan 34 år senare är maken och jag fortfarande gifta. Tillsammans har vi fostrat två söner. Vi har delat lika på föräldraförsäkringen, pusslat med våra arbetstider och hjälpts åt så gott vi kunnat med hemarbetet och barnen. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det har varit otroligt slitigt ibland. Sett i backspegeln har det ändå funkat för oss.
Men människor är olika och har olika syn på den här typen av frågor. Det blev jag inte minst varse när jag besökte Marina Nikolić Wigsten i Åkers styckebruk för att göra ett reportage.
För ungefär tre år sedan slutade hon att förvärvsarbeta och är numera hemmafru. Hon sköter hemmet och trädgården, och finns till hands för familjens fyra barn och sin man som arbetar heltid och är ensam familjeförsörjare. Familjen har gjort vad många drömmer om. De har "downshiftat", alltså minskat sina utgifter, ökat graden av självförsörjning med bland annat odling och djuruppfödning på tomten, för att få mer tid och komma närmare varandra.
Många skulle nog hylla familjens livsstil som hållbar, ja rentav trendig.
Men när Strengnäs Tidning publicerade ett reportage om henne blev många provocerade.
Kanske för att Marina Nikolić Wigsten har Instagramkontot Hemmafruinspiration med ett tusental följare, där hon torgför åsikter om könsroller och familjeliv. De går ut på att män och kvinnor är olika, har olika roller och är lämpade för olika sysslor. Hon propagerar bland annat också för att kvinnor inte ska starta gräl med sina män, utan vara trevliga och tillmötesgående när de kommer hem från en lång dag på jobbet.
Visst kan man förstå om någon stör sig på hennes tankegods – själv delar jag inte Marinas Nikolić Wigstens åsikter.
Men efter att ha träffat Marina är jag säker på att hon noga har tänkt igenom både hur hon vill leva och vad hon vill säga. Hon verkade dessutom vara väldigt nöjd med sitt liv.
Kvinnor i Sverige har rätt att göra sina egna livsval och frihet att ge uttryck för sina åsikter, även om vi inte håller med, eller tycker att de gör ett osmart karriärval.
Det är också ett resultat av de medborgerliga rättigheter som jämställdhetskampen har gett oss kvinnor – något som åtminstone jag är väldigt tacksam över.