I morgon är det tjugondag Knut – och då är julen definitivt oåterkalleligt slut. Jag plockade i och för sig undan julen ett par dagar efter nyår, men i och med detta börjar det väl ändå vara okej att längta efter semlor.
För snart är det dags för fettisdag, men innan dess är det alla hjärtans och sedan ska vi ha våffeldag också. Men ingen av dem är röda dagar och frågar du mig är det inte en riktig högtid om det inte är kopplat till i alla fall någon typ av ledighet.
Och då ser det genast värre ut. Från trettondagen, till nästa röda dag, långfredagen, är det (om jag räknat rätt) hela 14 veckor. Det är alltså 14 veckor utan någon form av extra ledighet. Bara hårt, lutherskt arbete. Om man inte är barn och får sportlov, förstås. Kul för dem.
Det är faktiskt lite som att börja året med att cykla i en uppförsbacke. En lång sådan, som man först tror inte ska bli jobbig, men när man kommit en bit börjar man undra hur himla långt det är till krönet egentligen och benen börjar göra ont och man överväger att bara hoppa av cykeln och gå men biter ihop.
Men sen! Sen blir det första maj och Kristi himmelsfärd och nationaldagen och midsommar och man bara susar ner i nedförslutan som hela sommaren utgör. Ja, och sen blir det höst och uppför och allt börjar om och sen dör man.
Men först ska vi jobba i 14 veckor. Håll ut.
PERSONLIGTREDAKTÖR
0155-25 68 16