Kvinnor, typ 60 plus, dras till mig och vill gärna sitta nära om de råkar se mig på en buss eller båt. På en timme hinner de sedan berätta hela sin livshistroria; allt från tokiga karlar de levt med till söta barnbarn och svärsonen som de inte kan förstå att dottern gått och gift sig med. Detta trots att jag från början sett rätt ointresserad ut. För precis innan de dykt upp har jag tänkt: "Åh, så skönt, en hel timme som jag kan slappna av och blunda en stund. Och den där tanten där borta ska jag i alla fall INTE prata med."
Det är när jag tänker så som dragningskraften tydligen kopplas på. Plötsligt sitter hon på sätet bredvid mig. Så här i efterhand inser jag att det kanske finns en mening med de okända kvinnorna som är påflugna – de har saker att berätta, saker som kan vara bra att veta.
Den första, hon i mars, lärde mig hur man ska göra när man vinterbadar. Kul grej som jag också provade senare. Eftersom hon forskade om mineraler som finns i vårt dricksvatten tipsade hon också om hur viktigt det är att ta vattenprover när man har egen brunn. Ska göra det i dag!
Den andra kvinnan blev mitt ofrivilliga resesällskap på skärgårdsbåten på väg hem en söndag. Jag såg henne i ögonvrån, hur hon var på väg åt mitt håll och tänkte: "Neej, jag vill inte prata." Men det hjälpte inte. Hon lärde mig hur svanarnas tvåårsungar ser ut och visade en havsörn som svävade en bit från oss. Hon hade hittat sitt bästa söndagsnöje – på morgonen tog hon en båt ut i Stockholms skärgård och åkte någon timme. När det passade klev hon av och käkade lunch på något mysigt ställe. Sen tog hon en promenad innan en annan båt tog henne hem igen. "Det är så mysigt att åka båt och titta på alla fina hus som ligger på öarna", var hennes förklaring.
Den tredje damen tror jag inte lärde mig nåt – jo, att inte gnälla. På den korta resan av tio minuter hann hon med att oja sig över vägarbeten, invandrare och vädret.
Jag kanske borde byta yrke? Ser jag ut som en psykolog som gillar att lyssna? Eller ser dom en jämlike…