När jag var liten avskydde jag att gå till skogen. De vuxna lyckades locka ut mig några gånger med en romantiserad bild om frisk luft, svampplockning och härlig picknick. Men med tiden slutade även matsäcksmackor och varm choklad att fungera som lockbete. Svampplockning såg jag som en aktivitet som krävde alldeles för mycket tid med alldeles för dålig utdelning. Och frisk luft, det fick jag ju utanför dörren om jag ville. Helt enkelt, jag hatade att gå till skogen.
Men så en dag förändrades allt. Helt plötsligt fungerar en skogspromenad som terapi. Häromdagen plockade jag närmare två liter blåbär. Blåbär! Ni vet de små runda bären som kräver evigheter av plockning för att fylla en bytta. Men jag gjorde det som ingenting.
I dag ser jag det som något väldigt vackert och tillfredställande att kunna gå ut i skogen och plocka hem råvaror att ha i frukostfilen eller svampstuvningen. För att inte tala om känslan av att gräva upp potatisen ur landet och plocka kryddor ur rabatten. Är det en åldersgrej mån tro? I sådana fall har jag ingenting emot att bli gammal, när något så enkelt som en skogspromenad kan få mig att må så mycket bättre.