På nätterna är de nästan helt ensamma på vägarna. De bilar som nattetid används av tidningsbuden som delar ut SN och andra morgontidningar. På dagen får journalisterna på tidningen använda dem – men tröskeln är hög.
Steg ett är att hitta nyckeln. Då gäller det att veta var det hemliga kassaskåpet med den hemliga koden finns. Redan där går de flesta nytillkomna vikarier på tidningen bet. Väl på parkeringen visar det sig att bilen som hör till nyckeln är borta. Tillbaka till det hemliga skåpet och hämta en ny nyckel.
Det finns ingen ratt i bilen. Eller jo. Den sitter bara på höger sida, för det är ju trots allt en postbil. Men jag har glömt en liten plastsensor som har märkningen "låneblipp" på sig. Tillbaka till kassaskåpet, över parkeringen och in i bilen. Blippen jobbar ihop med en dosa på instrumentbrädan och på något vänster ska den ha koll på bränsleförbrukning, hur bilarna kör och sådana grejer. Vid kraftiga inbromsningar eller fartökningar markerar den sin närvaro med ett förmanande pip. Det krävs dock lite känsla för att aktivera den. Hålls inte blippen mot dosan på rätt sätt samtidigt som nyckeln vrids om så börjar en siren tjuta.
Sedan är det alkolåset. Munstycket som man ska blåsa i brukar dock vara ganska sunkigt. Förutom att det används av ganska många olika personer ligger det ibland på golvet i bilen. En gång kom jag på den briljanta idén att tvätta av den med handsprit – tills jag tänkte ett varv till och lät bli.
Summan av kardemumman – är det ett jobb i stan så tar jag alltid cykeln. Vilket förstås är det bästa för både mig och min omgivning. Höga trösklar är inte alltid av ondo.
REPORTER
0155-767 97