Jag antar att du gillar att läsa tidningen, vare sig du just nu sitter med en papperstidning eller läser den här krönikan digitalt. Du kanske är prenumerant sedan många år, tidningen har blivit en vana och kär vän. Upp till frukost med en tidning till kaffet. Eller så kanske du läser den på jobbet, hos vänner eller hos tandläkaren.
Nu kanske det är slut med det. Och det handlar inte om ökande annonstapp på grund av pandemin. Inte heller för att papperstidningen blir dyrare att producera och leverera när allt färre vill ha en pappersprodukt. Istället är det förslaget om en returpappersförordning.
Det låter skittråkigt, men det är egentligen en bra grej. För miljön. Men för mediebranschen och demokratin är det dödsstöten.
Förslaget lades fram för 2018, av miljöpartiet. Avsikten är att låta producenterna ta ansvar för det som de skickar ut till konsumenterna, som förpackningar, reklam och papper. Detta ska de också hämta tillbaka. Vid dörren. Du som kund ska inte längre behöva bära det till pappersinsamlingen. Gott så.
Men det som låter bra för miljön innebär så stora kostnader för mediebranschen att det inte längre går att producera papperstidningar och i förlängningen ingen journalistik över huvud taget. Kostnaderna överstiger då med råge intäkterna. För utan papperstidning går en stor del av våra intäkter förlorade, i prenumerationer och annonsintäkter. Det är nämligen i print vår överlevnad finns fortfarande, det är papperstidningen vi lever på, även om vår heldigitala upplaga ligger på 18 procent.
För Sörmlands media skulle kostnaderna för att hämta tillbaka papperstidningen hemma hos dig kosta oss 8 miljoner per år. Det motsvarar 13 reportertjänster, eller halva tryckkostnaden för ett år. Förslaget har väckt ett ramaskri i medievärlden, som insett att producentansvaret skulle bli sista spiken i kistan i en redan hårt ansträng bransch. Därför blev också lättnaden stor när regeringen i våras lyssnade och föreslog undantag för medieföretagen - för demokratins skull. Detta mitt under en pandemi då pålitlig information och kritisk granskande varit livsavgörande.
Det börjar dock mullra i leden. Kritikerna har vaknat och starkast är rösterna från kommunerna. Regeringens förslag innebär nämligen att kommunerna får ta kostnaden. De ska hämta tillbaka tidningarna samtidigt som de hämtar våra hushållssopor. Nu kräver de att beslutet rivs upp.
Det får dock inte ske.
Även om det går att förstå argumentet om utökade kostnader för kommunerna och i förlängningen skattebetalarna. Men alternativet innebär att medierna Går i graven. Vi måste fråga oss - vad får en demokrati kosta?