H&M:s personal i Eskilstunas centrumbutik får inte uttala sig om något, varken nyheter eller villkor. Alla frågor slussas vidare till kommunikatörerna på huvudkontoret i Stockholm.
För någon vecka sedan gjorde vi en intervju med två unga tjejer som bryter ny mark inom industrisektorn. De pratade om en bransch i förändring, hur de blivit nedvärderade på tidigare arbetsplatser och hur det i perioder varit tufft. De hade också en lösning framåt: Låt de gamla gubbarna gå i pension.
Tyvärr kommer ni aldrig få läsa den artikeln i tidningen.
För efter att den var gjord och skriven hände något märkligt. Presschefen på företaget där de jobbar ringde upp och förklarade att det inte passade att tjejerna uttryckte sig på det viset eftersom företaget "var rädda för att det skulle skapa nån form av debatt”. Presschefen hade även ett förslag på vad tjejerna kunde säga i artikeln i stället. Ord de aldrig sagt på ett språk de aldrig skulle använda. Efter att tjejerna pratat med sagda presschef tyckte de också att det var bättre att citaten ändrades.
Det här kan vi som tidning naturligtvis inte gå med på. Om vi låter chefer styra vad anställda får och inte får säga i tidningen är vi ute på riktigt hal is. Vi måste värna om det fria ordet. Argumentet att de kanske inte förstår vad det får för konsekvenser att uttala sig i tidningen faller också platt. Vi säkerställer alltid att personerna vi intervjuar förstår vad en publicering innebär, speciellt när de vi intervjuar är ovana vid att uttala sig i nyhetsmedier.
Tyvärr är det här ingen engångsföreteelse. Det händer allt oftare att företag lägger munkavle på sina anställda. När H&M började med självscanningsmaskiner i Eskilstunas centrumbutik frågade vi personalen vad de tyckte. Svaret var unisont: Det får vi inte uttala oss om. Samma svar fick vi när McDonalds på Västerleden tvingades stänga restaurangen tidigare under en period på grund av stök: Ni får prata med vårt huvudkontor i Stockholm. Det här är relativt små händelser, men i en sektor där många har osäkra anställningar och personalen inte alltid är starkt organiserade. Om de inte vågar uttala sig om mindre förändringar på arbetsplatsen, hur stor är då chansen att de skulle våga larma vid allvarliga missförhållanden?
Och vad händer när personal inom andra sektorer inte längre vågar eller får uttrycka sin åsikt?
Vi vet att vårdpersonal sällan vågar uttala sig med namn i tidningen på grund av rädsla för repressalier. Även inom kommunala verksamheter möter vi en oro för att prata med oss. Vi får höra historier om chefer som ber medarbetare att hålla tyst och inte låta information spridas. Detta trots det starka meddelarskydd som gäller för offentliganställda.
Vårdpersonal vågar sällan uttala sig i tidningen av rädsla för repressalier.
Det finns förstås goda exempel, till exempel livsmedelsbutiken som alltid svarar på frågor i med- och motvind, trots att kommunikatörer på huvudkontoret ligger på om att alla frågor ska gå via dem.
Men att tystnadskulturen tycks spridas är ett allvarligt samhällsproblem, och tyvärr är det Eskilstunaborna – och Eskilstunas alla anställda – som hamnar i kläm. Ni får inte den information ni borde få, och orättvisor och övergrepp riskerar att gå obemärkta förbi. Att medborgarna känner sig fria att uttrycka sin åsikt är en grundsten i ett korruptionsfritt samhälle med en stark yttrandefrihet.
Vi som tidning har en viktig roll i lokalsamhället. Vi granskar det ni inte kan granska, vi belyser det som berör Eskilstunaborna. Men för det behöver vi era röster. Så hör av er till oss, om stort och smått! Här har ni alltid källskydd, vi står upp för er rätt att tala fritt.