Min man är Gargamel, Azarels husse som till varje pris vill fånga in alla små blå smurffigurer och blandar trolldrycker som få. Jag har aldrig sett maken min i slängkappa även om han gärna står över grytorna och gör hopkok. Ingen i familjen har hittills förvandlats till något konstigt och smurfarna har vi inte lyckats fånga. Än.
Två smurfar bor det hos oss, sedan döttrarna upptäckte de blå filurerna via Netflix för en tid sedan. Våra smurfar gillar att bli jagade men gömmer sig gärna på omöjliga ställen. Azarel och Gargamel tröttnar snart. Det gör icke de två små.
Men så kom det sig vid den här tiden att Lucia skulle skrida in i kyrkan där vi bor. Azarel tog av sig morrhåren, Gargamel blev vanliga pappan och båda såg fram emot det traditionella luciatåget. Även storasyster lade smurfrollen på hyllan och fnissade när lillasyster planerade för sin debut i kyrkan.
I skolan hade pedagogerna sagt till sina sexåringar att det var fritt att klä ut sig till det man ville i tåget (med tankar på de för säsongen mest vanliga utstyrslarna: lucia, tärna, pepparkaka, tomte eller kanske en stjärngosse/flicka).
Dottern bestämde sig på stört. Av hennes föräldrar krävdes absolut ingen fungerande luciakrona, inget tärnljus eller pepparkakedräkt i rätt storlek.
Kvällen för evenemanget hoppade den debuterande sångaren upp och ner i kyrkan där föräldrar knöt röda rosetter eller ordnade med en krona på sniskan. Kyrkan var närapå fullsatt och osade av förväntan. Stämningsfullt höjdes snart rösterna från de små barnen som skred in i röda tomtedräkter, vita linnen och med ljus i håren. Mor- och farföräldrar, mammor, pappor och syskon tog upp näsdukar att torka blanka ögonvrår med.
Och så mitt i samlingen: en blå liten smurf!
Tack pedagoger för att ni låter barnen vara som de är. Azarel i publiken jamade glatt (och tårögt) – med en blå figur inom räckhåll.