För en herrans massa år sedan, långt innan mindfulness blev vår tids universalmedicin, deltog jag i en gruppövning där varje deltagare fick var sitt russin. I femton minuter skulle vi ägna allt fokus åt hur våra torkade vindruvors ytor kändes mot våra fingrar, samtidigt som vi närstuderade deras former med våra ögon.
"Betrakta russinet som om du vore en utomjording", uppmanade övningsledaren. "Beam me up, Scotty", tänkte jag och skämdes å alla medverkandes vägnar.
Efteråt kände jag mig jävligt lurad – jag hade slösat bort en halvtimme av mitt liv, introduktion och efterföljande samtal inräknat, och mådde fortfarande skit. Ångest har ju en tendens att inte försvinna bara för att en ägnar all tankekraft åt ett russin.
I ett svagt ögonblick, säkert orsakad av både D-vitaminbrist och allmän existentiell leda, tecknade jag strax innan årsskiftet en prenumeration på en mindfulnessapp. Ja, jag erkänner, jag sökte en enkel lösning på ett komplext problem – och då pratar jag inte om D-vitaminbristen. Plus att personen bakom appen (enligt egen utsago) är tibetansk munk. Det måste väl ändå vara värt 50 spänn i månaden?
Nu kan jag inte låta bli att skämmas varje gång munken Andy instruerar mig att under tio minuter ägna allt fokus åt andningen och hur det känns när luften åker in genom näsan och ut genom munnen. Ångest har ju en tendens att inte försvinna bara för att en ägnar all tankekraft åt sin egen andning.
Jag har alltså blivit lurad igen, fast den här gången nog mest av mig själv nu när min egen andning blivit det nya russinet.
VIK REPORTER
0155-767 23