"En" syftar i detta fall varken på siffran eller den taggiga busken, utan har allt mer kommit att användas som ett könsneutralt alternativ till pronomenet "man". "Hen" är kanske mer känt och brukat och används i stället för "han" eller "hon".
Själv använder jag mig ibland av "hen" i både tal och skrift. Det är praktiskt när man ska säga något eller ställa en fråga om någon man inte vet könet på. Som till exempel när någon varit hos veterinären med sin häst eller katt. Då kan det låta så här:
– Vad sa hen om avmaskningen?
Men det inte bara praktiskt. Jag menar ju naturligtvis något med att använda "hen". Jag måste nog erkänna att jag har en ganska stark agenda. Dels vill jag lansera ordet, använt på detta sätt. Och dels vill jag få folk att tänka till kring språk och konventioner. Och så vill jag troligen visa att jag hänger med och att jag är genusmedveten. Vetskapen om att många lättkränkta antifeminister och queerofoba personer provoceras av "hen" är en bonus.
Nu har jag dock börjat misstänka att jag kanske inte är så progressiv, radikal och genusmedveten när det gäller språket. Jag strör mig nämligen på det allt mer omfattande bruket av "en" i stället för "man".
Det låter fult, grovt och bonnigt i mina öron. Som något min farfar som döddes 1898 skulle kunna ha använt. Smaka på denna mening: "En gör så gott en kan".
Så vill inte jag att det ska det ska låta. Nu i alla fall. Men det är spännande att följa utvecklingen på det här området.