Snart har det gått tre år sedan vi fick våra första husnycklar och påbörjade en resa i flera riktningar. Samtidigt som vi formar vår framtid vill vi förstå byggnadens dåtid. Och så försöker vi vara lite här, i själva nuet också. Det sistnämnda kan vara det svåraste?
De tidigare ägarna hade bott här sedan på sjuttiotalet. De renoverade (också) varvet runt och verkar sedan ha njutit av livet här. Nu har de murriga tapeterna och mattorna i plast gjort sitt, ur fler aspekter. Att riva bort och plocka isär känns mindre dramatiskt när materialen faktiskt har börjat skrutta sönder. När flärpar rullats upp där golv egentligen borde möta list och när papperstapet börjar fnasa i skarvarna.
För varje ytskikt vi gör oss av med, eller börjar fundera på att ta oss an, är vi där med ficklampa och nyfikna ögon. För att skrapa lite och försöka avgöra, redan vid minsta lilla titthål, om där finns något som kan berätta om husets historia.
När det gäller just tapeter har fynden inte varit speciellt upphetsande. De små historiska dokument vi har hittat i form av tunna lager klistrade på varandra har varit ganska intetsägande och i samma murriga färgskala som ytskikten vi tog över. Undantaget, som fick mitt hjärta att bubbla till, satt i en av de gamla kattvindarna som har gjorts om till sovrum. Där gömde sig rosa blomster mot pudrig botten. Den blev genast en kär liten skatt, med budskap om något ljust och livfullt från förr.
När vi äntligen kunde ta emot vårt obekanta besök, efter två år av pandemirelaterade avbokningar, var vi fulla av förväntan. Förutom pelargonen hade hon med sig ett fotoalbum. Dokumentationen från hennes tid i huset, alltså innan våra säljare, var ganska modest men minnet desto generösare. När vi vandrade rummen runt tillsammans fick vi uppleva platsen genom hennes berättelser från barn och ungdomen: om kökets tidigare disposition, den gamla uppdelningen med en bostad på nedervåningen och en på ovanvåningen och så det lilla rummet med snedtak som var hennes.
"Men då var väggarna prydda av rosa blommor", berättade hon med en hand mot min sons blåklocksmönstrade tapet.
Det är svindlande både att tänka på att andra familjer har gjort samma resa på samma plats. Och tanken på att de mönster vi har valt ut ska vara de som mina barn stryker sina händer mot och berättar om när de besöker huset år 2092.