Det guldblonda håret är lite fuktigt vid tinningen. Ögonfransarna vilar lätt mot mjuka kinder. Täcket har snott sig lite och åkt ner över den bara lilla axeln.
Jag rättar till täcket som har mönster av stora Disneyprinsessor. Stoppar om den sovande lilla varelsen. Smeker den lena kinden som rycker till lite av beröringen. "Jag älskar dig till stjärnorna och tillbaka, till stjärnorna och tillbaka igen. Hela tiden, mamma."
Kvällens god natt viskar fortfarande i mitt öra.
Så tryggt hon vilar i sitt rum med ugglor på väggarna. Och jag ler åt stunden då tandborsten jagade men gå-och-lägga-sig-viljan inte fanns där. Då jag tjatade att det verkligen, verkligen var läggdags för att orka med en ny dag. I morgon.
Någon annanstans i världen vilar också ett barn, med huvudet i sin mammas famn och endast en tältduk som skydd mot kalla nattvindar. Med föräldrar som också älskar, till stjärnorna och tillbaka, som oroligt undrar: Blir det någon morgondag?