Carpe diem – jag hatar dig. Hatar är måhända ett starkt uttryck, men jag är, låt oss säga, inte särskilt förtjust i de där skyltarna som påminner om att vi ska fånga dagen. Nytillverkad vitmålad ondska som behandlats så att det ska se gammalt och nött ut.
Jag gillar inte att få uppmaningen att fånga dagen slängd i ansiktet, men när jag på en kvällstom redaktion sitter och försöker summera 2016 är det inte de stora händelserna jag kommer ihåg utan de små, fångade ögonblicken.
Som att ta sommarens sista dopp i Bråvikens folktomma skärgård en ljummen dag i oktober och gapskratta av chocken. Eller att återvända till Nyköping efter många, långa år och inse att lånekortet på biblioteket fortfarande fungerar. Och att jag kommer ihåg koden.
Eller att på jobbkryssningen höra hesa kollegor sitta i en trappa och med slitna stämband göra bakisversioner av Johnny Cash-låtar – medan Stockholms skärgård sveper förbi utanför.
Om jag ska komma med ett något försenat nyårslöfte så är det fortsätta fånga ögonblicken som osökt kommer till mig, överraskar mig och att ta mig tid att stanna upp i dem. Och det utan att hänga upp massproducerade skyltar på spegeln därhemma.
REPORTER
0155-767 97