Man drar någon ordvits som var asrolig när man hörde den i Göteborg 1987, och ungarna bara himlar med ögonen och tittar på varandra i ett samförstånd som säger:
Gud vad pinsam han är!
Så jodå, humor är något personligt. En fråga om smak.
Ändå kan de flesta nog skriva under på att det komikern Kringlan Svensson gjorde nyligen inte var roligt. Efter att en journalist sågat hans bok i en recension gick han i en podcast fullständigt bärsärk mot Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.
Det går faktiskt inte ens att återge vad han sade. Men tänk er följande scen: En främling kommer fram till er på stan och skriker att han ska styckmörda er och grilla köttet över öppen eld. Sedan skrattar han och säger att han bara skämtade.
Ungefär så var det. Kringlan försökte vara rolig, men han lyckades inte. Ingen annan förstod hans skämt.
Nu har Kringlan gjort en pudel och bett om ursäkt. Bra så. Hans utspel vara bara osmakligt och obegripligt.
Men händelsen ställer en djupare fråga om var gränsen för komiken egentligen går.
Vad är okej att säga i humorns namn?
För några år sedan träffade jag en brittisk komiker som heter John O´Farrell. Han kandiderade då till parlamentet för Labourpartiet, och det fanns en liten chans att han med sin popularitet skulle vinna en valkrets som alltid gått till Torypartiet.
Men mitt i valrörelsen rotade Tories kampanjstrateger fram ett par citat ur en självbiografi som han gav ut 1997. Där beskriver O´Farrell hur han i slutet av 1970-talet engagerade sig på den yttersta vänsterkanten i Labour. I boken beskriver han hur han 1984 i tysthet beklagade att en IRA-bomb i Brighton inte hade tagit livet av Margaret Thatcher.
Citatet blev en stor sak i valrörelsen. Det användes till och med av premiärminister James Cameron som ett varnande exempel på extremismens logik.
John O´Farrell vann inte sin valkrets.
Poängen är att hans bok från 1984 var en satir. Han skrev sådär om bomben och Thatcher för att driva med sin egen extremism på den tiden. Han tycker själv att han var naiv och korkad. Exemplet med bomben och Thatcher var antagligen inte ens verkligt. Han skruvade upp verkligheten för att göra fanatismen tydlig.
Och skämtet var alltså riktat mot honom själv. Inte mot Thatcher.
Rätt eller fel? Roligt eller tråkigt?
Jag vet inte. Jag vet däremot att O´Farrell är en av de roligast brittiska satirikerna. Han gör just nu succé på Broadway med "Something Rotten", en musikal som på samma gång driver hejdlöst med musikalgenren och britternas helgonförklaring av Shakespeare.
Jag vet också att världen blir lite tråkigare om humorn inte längre tillåts vara dubbelbottnad.
Och jag kommer fortsätta dra mina ordvitsar tills barnen fattar. Varför förstår de inte min humor?
Någon gång ska de göra det! Det handlar bara om uthållighet.