Missförstå mig rätt. Jag tror att AI, artificiell intelligens, så småningom kommer att revolutionera världen. Jag har nämligen, precis som de krisande männen, sett "The Matrix", "Terminator", "Her" och alla andra spelfilmer på temat. Jag är också man, så jag förstår att jag också kommer att få någon ålderskris. Därför ska jag vara försiktig så att jag inte råkar kasta sten i glashus här.

Men nyckeln är just detaljen "så småningom".

Artificiell intelligens kommer att fortsätta utvecklas och bli smartare, mer effektiv och så småningom säkert konkurrera ut ett antal av de arbetsuppgifter som nu innehavs av oss vanliga, dödliga människor. Min egen yrkesroll som reporter, till exempel, ligger i farozonen.

Men hittills verkar AI mest bara vara ett användbart redskap när det gäller att få sina mejl att framstå som ett uns mer professionella, eller som ett lyxigare sätt att Googla, eller för att generera halvskeva bilder på kattungar med tre tummar.

Ändå prackas vi på AI från alla håll och kanter – på jobbet, som en kompis-funktion på sociala medier eller som ett "smart" sätt att outsourca din semsterbokning (så länge du är bekväm med att lämna över dina reseplaner och dina kreditkortsuppgifter till en okänd robot). Varför?

Än så länge tycker jag att fixeringen kring fenomenet är totalt obefogad. Det är liksom inte coolt eller praktiskt än? Det kommer säkert att vara det om några år, men hittills kan AI varken tömma min diskho eller skura toaletten. Så vad är poängen?

I mina ögon verkar det vara på grund av en skara medelålders män i mellanchefsroller – ni vet, samma gäng som för några år sen tyckte att padel var det häftigaste sen skivat bröd, eller som åren dessförinnan var som nyfrälsta när de upptäckte triathlon och tyckte att man behövde tävla i minst ett sånt lopp i månaden. (Den senaste trenden bland dessa herrar är tack och lov mycket lättare att stava till än triathlon).

På samma sätt som dessa krisande män fick upp en padelhall (eller två) i varje kommundel, lyckas de nu tvinga in AI på varje arbetsplats. Och ingen verkar modig nog att ifrågasätta varför man behöver en Chat GPT på kommunens parkenhet, för ingen vill verka bakåtsträvande och motvalls. Ifrågasätter du teknikens framfart kan du byta om till foliehatten på direkten – det hänger alltid en extra i hallen för såna som du.

För vissa av AI-männen har insikten om att den nya tekniken kanske inte är exakt så häftig som man hade hoppats på, långsamt börjat smyga sig in.

Aftonbladets Martin Schori, stf ansvarig utgivare tillika AI- och innovationschef, var en av männen som hoppades att AI skulle bidra till någon sorts hypereffektivisering för tidningen. Ett exempel man gärna lyfter fram som en succé är tidningens chattbot som lanserades i samband med EU-valet. Succé eller inte så har i alla fall jag inte hört en själ säga varken bu eller bä om satsningen. Hoppet och tron på AI verkar likväl leva kvar hos Schori, samtidigt som medieforskare varnar för att den artificiella intelligensen får journalistiken att kännas klyschig och tom.

Bättre var det när de här krisande männen bara köpte sig en sportbil. En röd, begagnad, italiensk historia. Eller varför inte en gammal Mazda Miata? Såna kan man ha riktigt kul med på småvägarna. På den tiden var männens kris bara på bekostnad av den egna familjens ekonomi och kanske även på någon stackars artonåring som valt fel dag att övningsköra på.

Vi andra behövde inte dras med ner i eländet.