Jag bor i Eskilstuna, för det mesta. Jag satte in en annons i tidningen och efter en vecka ringde en hyresvärd upp och erbjöd mig ett förstahandskontrakt. I lägenheten ingick visserligen ett väggord och en konstig doft från duschen, men ändå. Den ligger i en vacker allé. Det är gångavstånd till jobbet. Jag kan se ekorrar fån fönstret.
När jag bodde i Stockholm för ett par år sedan var det i andra hand i en skokartong bakom en återvinningscentral utanför Tullinge. Att ta sig till centralen tog ungefär lika lång tid som det gör från mitt hem i Eskilstuna.
Jo, jag står numera med på ett förstahandskontrakt på sjunde våningen mitt på Söder. Knepet de inte vill att du ska känna till – är att ligga med en Stockholmare.
En riktig urstockholmare. En som har tjugo tusen dagar i bostadskön, som har ett kontaktnät och som har +1 på finare klubbar.
I mitt fall hade jag gärna hängt med min person även om hen bodde i en skokartong i Tullinge, visserligen, men problemet är faktiskt allvarligt.
En bostadsmarknad, ett kultur- och samhällsliv som är så överbelastat att de som inte föds in i det har svårt att ta sig in. En huvudstad bara för de rika och trevliga.
Man behöver förstås inte bo i Stockholm. Men Sveriges största kultur- och nöjesmetropol lider faktiskt av att det inte bor fler personer från Eskilstuna där.
Och ärligt talat: riktigt med blir jag inte, oavsett vem jag ligger med. Bara en kille från Kalmar som bor i en lägenhet med väggord i Eskilstuna blir till exempel glad nog att begå krönika för att han slapp betala inträde på en klubb i Stockholm.