Där springer en liten pojke omkring, som jag visserligen noterar men som jag inte tänker på. Han kastar någonting och frågar mig sedan något ohörbart. " Vad sa du", undrar jag.
Med liten svag röst, kanske är han blyg, så undrar han om jag fick bilen, som han kastade, på mig. "Nej, nej", försäkrar jag, "den träffade inte mig, det är ingen fara".
Jag går och sätter mig på en bänk för att vänta på tåget. Plötsligt springer han fram och sätter sin lilla femåriga kropp bredvid min.
– Vi kanske kan prata, lära känna varandra, säger han försiktigt.
Hans föräldrar ropar när tåget kommer och han springer till dem. Över axeln ropar han sedan till mig och undrar om jag ska med samma tåg.
När jag sitter där i tunnelbanevagnen ser jag hur han tar sats flera säten ifrån mig. Han har sin blick fäst på mig och han kommer med bestämda steg. Hans mamma hindrar honom.
Jag undrar så vad vi skulle ha pratat om, jag och den potentielle lille vännen.