Vad var det som fick Sverige att älska dessa vemodiga och introverta män? Kanske har vi som lyssnat en romantisk syn på vemod, vi gillar när det blir allvarligt. Vi bjuder inte så mycket på oss själva, men vänner tycks gilla oss ändå.
Och när de tuffa Kentarna visade känslor förstod vi att musiken var på allvar.
När Jocke Berg vågade vara svag. Då vågade vi lyssnare också vara svaga.
Det där indie-hjärtat som slog och slog, det utvecklades åt ett nytt håll för Kent. Och vi andra blev också vuxna, slutade vara så svåra. Men vi fortsatte vara svaga med jämna mellanrum. Precis som Kent.
Jag tände inget gravljus vid den interaktiva minneslunden utanför arenan den 17 december när Kent gick i graven. Jag var inte heller speciellt berörd av avskedet. Det var bara dags nu. Men vissa tog det hårdare och grät under konserten. Kent tycks vara en helande kraft för många under svåra stunder.
För mig är textraden "Någon hade sagt att jag var feg, lilla ego fy skäms. Att jag alltid stod där bakom och höll med, sanningen känns" det bästa Kent fått ur sig. Hur den nedtryckta människan som alla tror är svag, egentligen är stark men inte vågar säga ifrån. Och att den personen blir så arg på sig själv för att den inte vågar säga ifrån utan bara håller med andra. Andra tolkar säkert textraden annorlunda.
Ett av mina bästa konsertminnen är från år 2003 när jag och 33 000 andra konsertbesökare klädde oss i vitt på Stadion i Stockholm. Det var en enorm känsla av gemenskap. Men jag minns också Kent i Sporthallen år 2000, The Ark var förband. Så intimt på hemmaplan, det glömmer jag aldrig.
Nu rivs Sporthallen snart och från Kent kommer ingen ny musik, bara minnen.
Minnen om det svaga i det tuffa som gjorde bandet till det största någonsin.
Det är en helt ny värld när Kent inte längre finns. Men jag är alldeles lugn.
Snart dyker säkert Kent-medlemmarna upp igen.
Med en helt ny karriär.