Nu när det är vår kommer cyklisterna fram, både de som väljer cykeln som transportmedel till jobbet och de som i alltför tajta kläder svischar förbi dig. Få saker upprör lika mycket som cyklisters närvaro i trafiken. Vissa kallar cyklister för livsfarliga. Cyklisterna kallar i sin tur bilister livsfarliga.
Det är en kamp som aldrig verkar ta slut.
För några år sen började jag cykla mountainbike. Jag sökte en motionsform som både är spännande och ger bra träning. Att köra i skogen är verkligen en kick och en möjlighet att rensa huvudet i härlig miljö efter en tuff dag på jobbet.
Men jag har inte alltid varit positiv till cykling. Innan min tid i tajta kläder ifrågasatte jag starkt dessa cyklister med stort ego. Jag störde mig enormt mycket på att de envisades med att cykla på vägen och stoppa upp trafiken, när det fanns en fin cykelväg bara några meter bredvid.
Sen hände nåt när jag själv började cykla. Jag bytte sida. Jag förstod helt plötsligt att det var farligare för fotgängarna om jag cyklade på cykelbanan, eftersom jag cyklade så fort. Och ja, man måste cykla fort.
Vi bildade ett cykelgäng i Strängnäs, vi fördjupade oss i allt från däckval till energigelé. Jag fick lära mig att det finns koder inom cykelsporten, riktigt nördiga koder:
Som att cykelglasögonens bågar ska sitta utanför hjälmens remmar i stället för innanför.
Cykeln ska vara så lätt som möjligt. Det är viktigare att jaga gram på cykeln än att gå ner några kilo i kroppsvikt. Jag köpte den där kolfibercykeln och kunde fortsätta lägga baconmarmelad på hamburgaren och ändå bli snabbare cyklist.
Cyklister hälsar alltid på en annan motionscyklist under turen. Men du hälsar inte på någon med "vanlig" cykel. Det verkar som att cyklister vill skapa en unik gemenskap, som handlar om "vi mot dom-mentalitet". En snobbig klubb där det gäller att se häftigast ut - och verkligen hävda sin rätt i trafiken. Cyklister kan vara väldigt nitiska.
Och så vill jag inte vara. Ändå börjar jag sakta dras in i den världen.
Jag var ute på en motionsrunda för några dagar sen när två personer med hundar syntes hundra meter längre fram. Jag plingade på ringklockan ett par gånger i god tid, men de hörde inte. När jag kom närmare blev de livrädda och stirrade argt på mig.
Jag skakade nonchalant på huvudet för att de inte flyttade på sig och blev det cykelmonster jag tidigare föraktat.
Vilken cykelsnobb jag är.
Nu måste jag snabbt få tillbaka mitt förnuft.
Vägarna är till för alla.
Inte bara för oss larviga cyklister.