Numera försöker jag lägga band på mig själv och inte ens diskret försöka rätta någon när samme någon fått något om bakfoten rent språkligt.
För det viktiga är förstås inte att tala och skriva rätt utan att tala och skriva alls.
Slut alltså med alla "Det heter inte vart, vart anger riktning, det heter blev".
Jag tycker verkligen att jag lyckats komma en liten bit på vägen. Jag kommenterar inte ishockeytränare som inleder samtliga intervjusvar med: Nä... Även då frågan: Ni leder med 3-0 efter två perioder, det hela ser väl ganska bra ut?
"Nä, det kanske man kan tycka, men det var ett par byten där i slutet på andra där vi uppträdde mer än lovligt förvirrat..."
Och vill folk förlänga meningar med: Liksom, asså, ba, eller gärna i kombo så gärna för mig. Jag vet att det hela beror på att man köper sig lite betänketid medan man i tanken försöker avsluta en påbörjad mening.
Jag önskar att mitt gamla jag kunde skylla på någon som verkligen gjort sig förtjänt av en massa förskyllan. Men numera kommer jag inte ens på någon som skulle ha en skopa ovett, jag får försöka bära skammen själv.
Medan jag ändå är inne på bekännelser så måste jag ändå säga att jag på en punkt blir kvar i den sämre eller underutvecklade fasen. Det är när försäljare lägger sig till med en strof som gång på gång nöter in en vädjan om samförstånd: Förstår du, är du med, eller till och med det avsevärt ledigare Hänger'u med.
Det är omöjligt att inte försöka få till en tempoväxling där och dröja så där plågsamt länge med responsen, kanske till och med lägga huvudet lite på sned och pannan i förbryllade veck om man har frågeställaren framför sig och långsamt säga: Det där du sa i mitten..?