Att ha fria och oberoende medier är en förutsättning för en fungerande demokrati. Genom pressfriheten har vi rätt att ta del av offentliga handlingar, till exempel Jimmy Janssons mejl, eller utredningar om kränkningar i skolan. Den ger också alla som är anställda hos en myndighet rätt att anonymt kontakta medier med information om något som de tycker är fel.
Och trots att Sverige rankas bland de högsta i världen vad gäller pressfrihet så finns det problem som hotar det fria ordet. Vi märker tydligt av en förändring. Chefer vill bestämma vad anställda ska säga i intervjuer, medarbetare blir helt belagda med munkavle och får inte uttala sig om något alls, personal vågar inte prata av rädsla för repressalier från arbetsgivaren. Ansvariga inom kommunal verksamhet vill ha våra frågor på mejl i stället för över telefon, för att kunna regissera en bild som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten och för att undvika jobbiga följdfrågor. Frågor som ni har rätt att få svar på.
När vi för några månader sedan publicerade en artikel om Ulf Kristerssons resor tillsammans med sin fru blev jag uppringd av statsministerns presskontakt. Hon gillade inte rubriken vi satt och hade förslag på en ny formulering. Att sätta rubriker är något av vår specialitet och jag tackade för förslaget men förklarade att vi kände oss trygga med formuleringen vi själva satt. Sagda pressis uttryckte då att hon tyckte att jag skulle tänka mig noga för innan jag tog ett beslut.
Ett illa förtäckt hot för att skrämma oss till att följa statsministerstabens direktiv? Samma pressis har även bett nyhetssajten Omni att byta ut en bild på Kristersson för att de tyckte att bilden redaktionen valt inte passade.
Det är anmärkningsvärt att en presskontakt för en så hög instans försöker styra den oberoende pressen på det här viset, och det visar på att demokratin är skör om vi inte står på oss. Vi på tidningen rättar självklart om vi missförstått eller gjort fel, men vi anpassar oss inte för att det ska passa någon annans narrativ. Speciellt inte efter de vi är satta att granska. För om vi gör det är vi ute på riktigt hal is. Det fria ordet är då plötsligt inte alls fritt. Den här gången handlar det om en rubrik eller en bild. Vad blir nästa steg?
Vi bevakar det vi behöver bevaka för att ni ska få den informationen ni har rätt till.
I tider av kris är det lokaltidningen folk litar på, visar en studie som gjordes under pandemin. Det gör ni rätt i. Vi brinner för att alltid skriva det som är sant. Vi finns på plats, vi gör din röst hörd, vi granskar det du inte kan granska. Vi tar fajten – för dig. Om vi ger efter för hot och krav, vem gör det jobbet då? Om vi inte längre har möjlighet att ställa de svåra frågorna, vad får du veta då?
Det är i tystnaden som korruption och maktmissbruk gror. Och den som drabbas hårdast av det – är du.