Det har sina risker att leva ur hand i mun. Än mer gäller det en stor social verksamhet med många anställda och hjälpbehövande.
I Storbritannien gick en av landets mest uppmärksammade icke-offentliga välfärdsverksamheter omkull med ett brak mitt i semestertiden. Verksamheten upphörde tvärt, från en dag till en annan. Ekot mullrade i BBC och alla tidningar i många dagar. Det hade behövts mer vinst i den välfärden, och ett kapital som skulle ha gett en buffert.
Att åka tåg genom Europa ger många tillfällen att se svenska debatter i lite annat ljus, så även den om "vinster i välfärden". Det ges också tillfällen att se hur elförsörjningen förblivit beroende av stora kolkraftverk. Väster om Köln och söder om York finns några osande exempel. De ländernas problem är inte för mycket kärnkraft.
Och så själva tågresorna. Svensk järnväg har ju sina välkända, ibland överdrivna, problem. Persontrafiken har vuxit och vuxit, men länge fick inte underhållet hänga med. Först i slutet på förra årtiondet ändrades detta åt rätt håll.
Vi som ibland åker tåg i länder som Belgien, Storbritannien och Danmark kan se SJ och Trafikverket i annat ljus. Förseningar inträffar där som här. I Danmark och Storbritannien rullar dieseldrivna snälltåg på huvudbanor. Danmark är ett fall för sig. Huvudbanan från huvudstaden mot kontinenten är till stor del enkelspårig och icke-elektrifierad, fram till en tågfärja. Restid enligt tabell Köpenhamn – Hamburg är långt mer än den dubbla mot Bryssel – London.
Turtätheten i tätbefolkade länder är förstås stor jämfört med avlånga Sverige. Men otillräckliga investeringar talas det om även i länder som är kända för snabba, moderna tåg på huvudbanorna, som Tyskland och Frankrike. En tysk organisation för bättre järnvägstrafik skickade i våras runt ett diagram som kunde platsat i vår valrörelse: 2014 låg Sverige där omkring tre gånger så högt som Tyskland och Frankrike i investeringar per invånare i infrastrukturen för spårbunden trafik.
Och på andra sidan kanaltunneln mötte vi nyhetsdånet från kollapsen för "Kid’s Company". Det var ett slags stiftelse för behandlingshem, ungdomsmottagningar och en sorts ungdomsgårdar, för ungdomar i svåra sociala situationer i Londons förorter och på några andra håll. Chefen var en synnerligen färgstark kvinna, tidigare psykoterapeut men sedan ytterst driftig bidragsentreprenör. Hon samlade in stora pengar från företag och från staten. Premiärminister Cameron var en av hennes välvilliga uppbackare.
Men filosofin var att alltid ha dörrarna öppna för ännu fler, och göra av med det som samlades in utan att bygga upp en buffert för att kunna klara svackor. Det var en svår verksamhet. När det blev en del publicitet om sådant som inte gick bra föll bidragsgivare bort. Obeståndet blev lika ohjälpligt som drastiskt. En morgon möttes alla ungdomar av stängda dörrar.
Något att lära: Jo, förståelsen för att kapital kan ge stadga, och för att kapital då också måste förräntas, verkar ofta saknas då det är tal om "sociala företag" och "alternativ drift".
Vinstfrågan har ju även andra aspekter.
Men bör det som inte är statligt eller kommunalt helst sakna kapital, och hellre ha låneskulder än riskkapital för lokaler och utrustning? Nej, även där kan debatten om "vinster och välfärd" leda till att man hamnar vilse.