Det började med rosenrevolutionen i Georgien 2003, fortsatte med den orange revolutionen i Ukraina 2004 och avslutades med tulpanrevolutionen i Kirgizistan 2005.
I slutet av 2010 startade en liknande händelseprocess i arabvärlden. Då trodde vi att det handlade om en demokratisering.
I dag, med facit i hand, kan vi konstatera följande: det enda land som verkar ha blivit mer demokratiskt är Tunisien. I Egypten, Libyen och Syrien har arabvåren lett till blodsutgjutelser, instabilitet och i vissa fall rent inbördeskrig.
Det finns ett våldsamt element i arabvåren som fram tills nu inte alls har varit lika framträdande i de forna sovjetländerna. Konflikter och våld har visserligen förekommit, framför allt i Georgien och Kirgizistan. Ändå har de inte dragits in i samma destruktiva spiral som delar av arabvärlden.
Men under den senaste månaden i Kiev har vi bevittnat en förändring. I upprepade sammandrabbningar mellan polis och demonstranter har hundratals människor skadats. Två demonstranter har skjutits till döds av prickskyttar, flera har försvunnit och torterats, en hittades död ute i skogen, en annan återvände sönderslagen och blodig.
Poliserna har använt tårgas och vattenkanoner mot demonstranterna. Demonstranterna molotovcocktails och stenar mot poliserna. Hundratals poliser ligger på sjukhus. Tyvärr är det väldigt svårt för västerländska medier att få tillstånd att intervjua dem.
Därefter sänkte sig lugnet på Majdan och just nu verkar demonstrationerna vara inne i ett mellanskede. Demonstranterna upplever att de var tvungna att försvara sig, att helt enkelt sätta makten på plats.
En ukrainsk bekant till mig sade att det bara är att jämföra med Rumänien. Hur skulle rumänerna ha blivit av med Ceausescu om de inte hade avsatt honom med våld? undrade han.
Och det kan man naturligtvis undra. Samtidigt går det inte att förneka att våldet innebär att demonstrationerna nu är inne i en ny fa, vars slutpunkt vi bara kan gissa oss till
I bästa fall blir det en fredlig kompromiss, i värsta fall nya sammandrabbningar och ännu fler döda.
Uppgifterna om antalet döda varierar, de vanligast förekommande är fem demonstranter och en polis. Det är allvarligt, men fortfarande mycket färre än motsvarande siffror i de arabiska revolutionerna.
Min förhoppning är att siffrorna inte ska stiga alls. Ukraina är i akut behov av konsolidering, och ju fler dödsoffer, desto svårare blir det att hela landet efteråt. För en sak är säker: Hur det än går i Ukraina kommer det ett efteråt.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.