Majdan är sig likt, men ändå inte. Tälten finns kvar, dock betydligt färre. Också de kamouflageklädda männen har minskat i antal. Av de så kallade självförsvarsgrupperna återstår bara en handfull – de flesta har åkt iväg till östra Ukraina för att som frivilliga delta i kampen mot separatisterna.
– Jag åker till Luhansk i kväll. Vi är tvungna att försvara fosterlandet, säger en ung kille jag träffar på det så kallade Ukrainahuset. Det ockuperas fortfarande av olika sotnja, det vill säga militära grupperingar på hundra man. Nu håller de på att omvandas till en del av ukrainska armén. En armé som är i skriande behov av soldater, utrustning, resurser.
I dag kanske Ukraina redan har en ny president. Oavsett om det blir en andra omgång eller inte så kommer han att heta Petro Porosjenko. I folkmun chokladkungen. En stormrik affärsman som lovar att satsa på armén när jag lyssnar på honom i Lviv några dagar före valet.
– Våra soldater lever på 600 grivno (motsvarande 350 kronor) i månaden. Det är en skam! konstaterade Porosjenko i ett uttalat patriotiskt tal inför en fullsatt Frihetsaveny i Lviv.
Porosjenko säger det han ska säga. Att det är dags för nystart. Att Ukraina måste enas. Att tiden är kommen att göra upp med korruptionen, betala skatter, leva hederligt. Men faktum kvarstår att han själv är en person ur den gamla eliten, en oligark som har gjort sin förmögenhet i chokladbranschen och tillhör samma klick som de senaste tjugo åren har styrt Ukraina.
– Visst är han en oligark. Men just nu är han det bästa vi har. Vi får nöja oss än så länge, vi behöver tid för att fostra en ny ledargeneration, säger Sofija Fedyna, en ung statsvetarprofessor jag träffar på Lviv universitet.
Hon anser att Ukraina just nu först och främst måste välja en legitim ledare. Tiden är knapp. Ryssland har redan visat att man agerar snabbt när Ukraina är försvagat. Det gäller att stabilisera landet så fort som möjligt.
Porosjenko är troligen det minst dåliga alternativet som står till buds. Han har rykte om sig att vara pragmatisk och smart. Trots att han var handelsminister under Janukovytj gjorde han tidigt sitt val och stödde Majdan. Han är ingen nystart och inte den som kan lösa Ukrainas problem, men i bästa fall kan han stabilisera landet under en övergångsperiod.
Men trots att Ukraina just nu har ont om tid så finns det inga snabba lösningar på Ukrainas problem – de ekonomiska, politiska och identitetsmässiga. Framför allt behöver Ukraina en ledare som uppfattas som legitim i hela landet. På tjugo år sedan Ukraina blev självständigt har man inte lyckats uppbringa en sådan person. Att de separatistkontrollerade städerna i östra Ukraina inte ens kan rösta bådar inte gått för Porosjenko.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva