Jag gick genom Leningradskijstationen i Moskva, släpande på mitt bagage. Ett gäng beväringar kom emot mig. Gröna kamouflagekläder, skinnmössor med öronlappar, under mössorna unga barnsliga ansikten.
Jag brukar tycka att de är rörande. Men nu var min första tanke: Håll er på er sida av gränsen.
Rysslands invasion av Krimhalvön har satt igång tankar hos mig som finländare bosatt i Ryssland, tankar som jag aldrig tidigare har tänkt. Den har öppnat slussar inom mig som jag inte visste att jag hade. Minnen från barndomen står plötsligt i ett klart ljus. Samtalen med morfar om kriget, hans berättelser från striderna på Hogland. Umgänget med en generation som fortfarande var rädd för att bli invaderade.
Invasionen av Krimhalvön är inte samma sak som vinterkriget. Det fanns ingen rysk befolkning i Finland som kände sig förtryckta av centralmakten på ett specifikt geografiskt, tidigare ryskt område. Finland hade kontroll över hela sitt territorium. Men principen – att gå in i ett annat land och meddela att det här territoriet tillhör oss – är densamma.
Ingen ska tro att hela Ryssland har svalt Putins politik på Krim med hull och hår. Debatten pågår i alla fora – nätsidor, tidningar, tv, radio och framför allt människor emellan. Hur blev det så här? Måste vi verkligen ansöka om visum för att få åka till Ukraina nu? Det var ett stort misstag att skicka trupper till Krim. Det var enda alternativet att skicka trupper till Krim. Har inte Ryssland nog med problem? Har inte Ryssland ett ansvar att hjälpa sina landsmän i förskingringen?
Regeringstrogna tidningar som Izvestija publicerar reportage där ryskspråkiga i Chersontrakten säger att de undanber sig hjälp av Moskva. Oppositionella tidningar som Novaja Gazeta publicerar texter där Putins tal om Krim prisas som ett av hans bästa någonsin. De statskontrollerade tv-kanalerna kör krigspropaganda av värsta slag, Vedomosti publicerar en kolumn där en känd historieprofessor jämför Rysslands invasion av Krim med Hitlers Anschluss.
Någon tröst kan jag finna i allt detta. En sådan debatt pågick inte i Tyskland efter att Österrike hade införlivats. Det ändrar inte på att när den Kremlvänliga analytikern Sergej Markov säger att ett nytt kallt krig är här så har han delvis rätt. Det nya kalla krigets utgångspunkter är visserligen annorlunda därför att Ryssland i dag är ett öppet (om än inte demokratiskt) samhälle. Men Putin har med all önskvärd tydlighet visat att Kreml försvarar Rysslands intressen med vapenmakt – om det behövs.
Vad ska Finland dra för slutsatser av de senaste veckorna? Att samma strategi fortfarande gäller. Upprätthåll goda relationer till Moskva men gör dig så besvärlig att invadera att det inte är mödan värt.
Anna-Lena Laurén är Moskvakorrespondent för Svenska Dagbladet och Hufvudstadsbladet.