Ibland är man tvungen att ta vissa risker för att få sin story, i synnerhet inom utrikesrapporteringen. Varje journalist väljer själv hur våghalsig man är beredd att vara.
De som tar de största riskerna drivs ofta inte enbart av altruistiska skäl, utan även av personliga kickar som faran ger.
Jag fördömer det inte. Om vi vill veta vad som sker i livsfarliga trakter, som till exempel i Syrien, måste vi ha journalister med det här suget.
Själv är jag inte det minsta intresserad av att bli någon hjälte. Jag försöker alltid undvika att ta onödiga risker, men att resa i norra Kaukasien är riskfyllt i sig.
Vissa av mina ryska vänner anser att jag är vansinnig som inte kan sluta åka dit. Jag svarar att någon måste rapportera om de ständiga människorättsbrotten i norra Kaukasien, samtidigt som jag vet att ingenting ändras bara för att jag skriver om det i Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet.
Däremot vet jag att människorna jag intervjuar utsätter sig för fara. Således gör jag mitt bästa för att dölja deras identitet – och försöka vara medveten om att djupt inne i mig sitter det en självbelåten typ som väldigt gärna vill vara en cool utrikeskorre.
Jag försöker kontrollera henne, men jag vet att hon finns där. Hon finns hos alla journalister. Det är bland annat därför vi utsätter oss för faror.
Av den här orsaken blir jag allergisk när jag hör journalister säga att de rapporterar om krig därför att de vill "göra skillnad". Vita, rika kvinnor och män på sina trygga luftkonditionerade redaktioner skapar i själva verket en asymmetrisk situation när de är på fältet. De kan nämligen närhelst de vill återvända till sina luftkonditionerade redaktioner. Det kan inte intervjuobjekten.
När västvärldens journalister rapporterar från konfliktzoner är det vi som har berättelsen helt och hållet i vår hand. Makten är vår, till hundra procent.
Om journalisten dessutom bär på en självpåtagen mission att förändra världen snedvrider det bevakningen ännu mer. För då är det plötsligt inte längre konflikten, människorna, som är i huvudrollen. Utan det är journalisten, berättarjaget, det fria ordets modiga korsfarare som är på plats.
Men tusentals andra personer, flyktingar, utsatta människor, är också på plats. Och de har inget val. De sitter där de sitter.
Även om jag själv inte tror mig kunna hjälpa de utsatta människor jag möter så vet jag samtidigt att en sak är säker: Om vi inte rapporterar om människorättsbrott kommer det garanterat inte att ske någon förändring.
Men fortfarande är vi inga hjältar som gör det. Hjältarna är de som kämpar för rättvisa i sitt eget samhälle och utsätter sig för livsfara. Varenda dag.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva.