– Den Putin jag minns var ingen machokarl. Han verkade vara en sann anhängare av demokrati och marknadsekonomi, sade den finländske diplomatveteranen och Rysslandskännaren Markus Lyra i Hufvudstadsbladet nyligen.
Vem kan ha tagit Putin för en demokrat? frågar sig läsaren.
Svar:Många. På 1990-talet var Putins reformvilja legio i Ryssland. Det var inte radikalt att vilja närma sig väst. Det var normalt.
Lyra lärde känna Rysslands blivande president under 1990-talet, då hela landet genomgick samma förvandling som Putin själv. Ryssland var ett annat land, världen var ett annorlunda ställe. Det fanns en optimism efter Sovjetunionens fall, en tro på att både Ryssland och väst hade gemensamma intressen. Västvärlden var euforisk över att det kalla kriget hade förpassats till historien, Ryssland ansåg uppriktigt att man hade något att lära av väst.
Problemen i den ryska demokratiutvecklingen var många. Det största var kriget i Tjetjenien. Men under hela 1990-talet, samt de första åren av Putins tid som president, var optimismen ändå stor. Den färgade av sig på västvärldens och på Rysslands sätt att förhålla sig till varandra. Putins innerliga vänskap med Tony Blair och Gerhard Schröder är ett bra exempel.
Sedan dess har Ryssland dragit åt tumskruvarna på oppositionella, kringskurit det fria ordet, sänt in trupper i Georgien samt invaderat och införlivat Krimhalvön.
Nato bombade Serbien 1999. USA invaderade Afghanistan 2001 och Irak 2003. Kosovo förklarades självständigt 2008. Putins svar kom redan samma år då man sände in trupper i Georgien för att "skydda" utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.
Därefter bröt den arabiska våren ut i februari 2011. För Putin handlade det inte om ett folkuppror utan om kaos och anarki som västvärlden stödde för sina egna syften. Natos bombräder i Libyen bekräftade hans uppfattning.
Nu har Putin slagit tillbaka. Krimhalvön är under rysk kontroll och hela världen diskuterar Ryssland nya expansionspolitik.
Gamla bilder av Putin under hans första tid som president får mig att haja till varje gång jag råkar få syn på dem. Det handlar inte bara om att ansiktet är smalare och mindre stelt. Blicken är annorlunda. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Putin någonsin har haft en varm blick, men för femton år sedan liknade han ändå rätt mycket en vanlig tvåbarnspappa, en "timid tjänsteman" som Markus Lyra uttrycker det.
Nu liknar han en uppblåst sfinx. Det står en arrogans skriven i hans ansikte som inte bara kommer sig av hans långa tid vid makten.
Det är också ett slags sammanbiten, triumfartad känsla av överlägsenhet. Han föraktar väst för dess svaghet.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva