Turkiet var på den tiden en växande makt i Mellanöstern. Med en välavvägd blandning av frihandel, demokratisering och islamisk-nationalistisk populism gjorde Erdogans regering succé i hela arabvärlden.
För Bashar el-Assad framstod Erdogan som en räddare i nöden under de svåra åren vid mitten av 00-talet. Här fanns plötsligt ett starkt grannland som ville alliera sig med honom när alla andra hade vänt Syrien ryggen. För Erdogan själv var Assads internationella isolering snarast en fördel. Den skraltiga syriska ekonomin förvandlades till rena fyndhörnan för turkiska investerare, och Assad var villig att lägga allt gammalt groll åt sidan för att försäkra sig om Ankaras vänskap. En användbar allierad till vrakpris.
Allt det där ändrades 2011. När konflikten i Syrien bröt ut försökte Erdogan först övertyga sin vän Assad om att genomföra reformer, för att rädda vad som räddas kunde. Efter flera besvikelser ställde han ultimatum under sommaren 2011: reformer nu, annars väljer vi slutgiltigt oppositionens sida. Återigen vägrade Assad kompromissa.
Samma sommar började Turkiet ge storskaligt stöd till de grupper som kallade sig Fria syriska armén, och hjälpte därefter till att skapa Syriska nationalrådet. Erdogan gick helhjärtat in i kriget, hjälpte upprorsmännen med pengar och bistånd och vapen, och uppmanade USA att bomba Assad.
Han ville se ett snabbt slut på konflikten, men de förhoppningarna hade snart kommit på skam. Två och ett halvt år senare rasar inbördeskriget i Syrien vidare utan slut i sikte. Gränsområdet mot Turkiet har förvandlats till en enda soppa av stridande miliser – här al-Qaida, där PKK – och för Turkiet har Syrien seglat upp som den värsta säkerhetskrisen i mannaminne.
Kvar står Erdogan, som satsat allt på den forne vännens fall. Han har inte bara utmanats av demonstranter på Taksimtorget, utan också av en opposition som annars inte kan enas om något, men nu samfällt fördömer hans Syrienpolitik. Mer än en halv miljon syriska flyktingar har nått landet, och satt fart på Turkiets egna etniska och religiösa spänningar.
Men en felsatsning? Snarare stod väl Turkiet – liksom alla Syriens andra grannländer – inför ett hopplöst val våren 2011, om det ville behålla något inflytande i regionen. Kriget blev snart oundvikligt, och Erdogan hade inte lidit mindre av att stå kvar på Bashar al-Assads sida – snarare mer. Syrienkrisen har redan slagit idealisternas förhoppningar i kras, men inte ens en kallhamrad realpolitiker som Recep Tayyip Erdogan kommer att klara sig ur den utan blåmärken.
Aron Lund har skrivit böcker om Syrien, och är tidigare medarbetare på ledarredaktionen.