I hans eget hemland, Tunisien, har man lyckats hålla demokratiska val. Det har gjorts enorma framsteg vad gäller de mänskliga fri- och rättigheterna.
Men protesterna har aldrig lagt sig,och oron har fortsatt efter revolutionen, med kravaller och lönnmord på politiker. Oppositionen har vägrat respektera valresultatet, och nu ska en samlingsregering tillsättas i hopp om att få slut på krisen.
Vill det sig illa kan det gå som i Egypten. Trots att demokratiska val hölls där år 2012 och ledde till seger för det största politiska partiet, Muslimska brödraskapet, accepterades aldrig den nya regeringen av militären, byråkratin och andra gamla Mubarakanhängare.
Den 3 juli förra året genomförde försvarsminister Abdelfattah el-Sisi en statskupp. Därefter har Brödraskapet återigen förbjudits och dess ledare fängslats. Människorättsläget i arabvärldens största land är nu långt värre än det var under Hosni Mubaraks skymningsår.
Det ser inte mycket roligare ut i Libyen, där NATO – med bistånd från svenska försvaret – röjde undan Moammar al-Gaddafis tyranni, utan någon plan för nästa steg.
Mer än två år senare har Libyen fortfarande ingen riktig regering. I stället strider miliserna med varandra om makten i Tripoli och Benghazi, medan stormakterna lutar sig in över gränsen för att hålla ett öga på Libyens olja och islamister, de två tillgångar landet har i verkligt överflöd.
Den syriska mardrömmen, slutligen, visar inga tecken på att ta slut.
Fredssamtal mellan president Bashar el-Assad och hans opposition ska nu hållas i Schweiz i slutet av januari, men det är oklart vad de kan leda till.
De stridande parterna är inte särskilt sugna på någon vapenvila, och de utländska stater som nu blandat sig i konflikten tycks inte förmögna att enas. Ändå är det kanske detta som är det sista hoppet för det splittrade Syrien – att det internationella spelet, mellan Iran och Saudiarabien och Ryssland och USA, till sist ska utmynna i en kompromiss som avblåser striderna.
Det vore trots allt detta för enkelt att avfärda den arabiska våren som ett misslyckande. Till räkningen ska också läggas alla de stater där regeringarna inte fallit, men där de ändå känt sig tvungna att genomföra reformer för att avstyra allmän oro.
Att diktaturerna börjat frukta folken är ingen liten sak – det är något som kommer att påverka politiken i Mellanöstern långt efter att dagens stridslarm lagt sig.