Men mycket har hänt sedan de där vårdagarna för tre år sen, när tiotusentals demonstranter drev en till synes oövervinnerlig diktaturregim till sammanbrott och Hosni Mubarak tvingades bort från den presidentpost han haft i tre decennier.
I dag utgörs oppositionen främst av Muslimska brödraskapet och några människorätts- och ungdomsrörelser, vilka envist insisterar på att de själva bär med sig den ursprungliga upprorsgnistan – revolutionen fortsätter!
Men även de nya styrande gör anspråk på samma arv. Det var ju inte demonstranterna på Befrielsetorget som avlägsnade Hosni Mubarak. Det var armén som till sist handgripligen eskorterade sin åldrige ledare ut ur maktens korridorer, och det var först då demonstranterna på torget kunde utropa seger.
Den 3 juli 2013 störtade armén återigen en president, nu den folkvalde Mohammed Morsi från Brödraskapet, som därefter har förföljts skoningslöst. Sedan dess är det militären som styr bakom civila kulisser och det är förre försvarsministern Abdelfattah el-Sisi som ska ta över i presidentvalen i maj. (Se gästkrönikan 27 februari 2014.)
Sisis anhängare försöker naturligtvis framställa ”3 juli-revolutionen” som ett slags andlig fortsättning på upproret mot Mubarak 2011. Det låter genomskinligt, men det hade inte behövt vara helt tokigt tänkt. Armén var ju verkligen en nyckelspelare i upproret 2011 och Sisis maktövertagande 2014 hade brett folkligt stöd – ja, det har han faktiskt fortfarande. Han vinner tveklöst valen även om han låter bli att fuska.
Men den arabiska våren 2011 handlade inte bara om förnyelse, utan mer än allt annat om förändring. Och det går knappast att hävda att Sisis maktövertagande, stött på en auktoritär nationalism och populism, skulle representera förändring i Egypten. Sisis anhängare fortsätter förstås att svepa sin ledare i revolutionens mantel, men man behöver inte leta långt för att se vilken tradition den förre försvarsministern verkligen representerar.
Någon som verkligen borde veta är Hosni Mubarak, den gamle diktatorn som frisläpptes från fängelset efter militärkuppen 3 juli 2013. Häromdagen uppmanade han själv det egyptiska folket att rösta på Abdelfattah el-Sisi, och därmed besvarade han med all önskvärd tydlighet frågan om vilket arv det är Sisi förvaltar: det är inte revolutionen 2011, det är militärdiktaturerna 1952-2010.
Och så ligger landet i dag. Den hårt pressade egyptiska oppositionen insisterar lika fromt som fåfängt på att revolutionen fortsätter, men det gör den inte. Det gör kontrarevolutionen.
Aron Lund har skrivit böcker om Syrien, och är tidigare medarbetare på ledarredaktionen