På måndag inleds presidentvalen i Egypten. Det är de andra valen sedan diktatorn Hosni Mubarak störtades av sina generaler i februari 2011, och de första sedan den folkvalde Mohammed Morsi från Muslimska brödraskapet störtades av samma generaler i juli 2013. För formens skull finns två kandidater, men utgången är redan given. Det är inte frågan om att välja en demokratisk president, utan om att betyga sin vördnad för en ny diktator – och hans namn är Abdelfattah el-Sisi.
Fältmarskalken och förre försvarsministern Sisi har varit Egyptens starke man ända sedan kuppsommaren 2013. Han har knappast varit någon allsmäktig diktator, därtill är läget ännu alltför förvirrat och staten ännu allt för svag. Men han har med stadig hand styrt Egypten i riktning mot en auktoritär, paternalistisk populism som sägs syfta till att försvara Egyptens stolthet och bekämpa Brödraskapets islamistiska femtekolonnare. Det är ett löst knippe idéer, men det duger bra att gissla sina motståndare med.
För ett halvsekel sedan slipades samma politik till fulländning av Gamal Abdel-Nasser, Egyptens karismatiske diktator 1952-1970, som predikade en arabisk nationalism ledd av vanliga egyptier – under överinseende av honom själv, förstås. Han var en av de verkligt stora figurerna i arabisk politik, på både gott och ont. Först med Abdel-Nasser frigjorde sig Egypten på riktigt från den europeiska kolonialismen, men hans misslyckade planekonomiska experiment och brutala enmansvälde lämnade också ett mycket mörkare arv.
Abdelfattah el-Sisi är hur som helst ingen Abdel-Nasser. Han är visserligen folklig, men till skillnad från sin berömde föregångare och förebild stödjer sig Sisi inte på några sociala krafter att räkna med – bara på säkerhetspoliser och en uppenbart tillfällig kärleksaffär med den allmänna opinionen. Han verkar inte ha någon politisk plan som sträcker sig utöver att fortsätta hetsa mot Muslimska brödraskapet, som utsetts till syndabock för alla landets olyckor sedan 2011.
Däri ligger också den stora faran. Redan omedelbart efter militärkuppen, när Sisi framträdde som frälsargestalt buren på en våg av folklig sympati, presiderade han över massgripanden och summariska dödsdomar. Nu låter han sig väljas till president och kommer därmed att tvingas ta direkt ansvar för landets fallerande ekonomi.
Hur lång tid tar det innan den mystiska strålglans som ännu omger Sisi hunnit skingras och vad gör han då? När kritiken inte längre handlar om att han rensar ut oppositionella eller låter gripa kritiska journalister, utan om att president Abdelfattah el-Sisi trots tortyr och stöveltramp varken lyckats leverera fler jobb eller mat på bordet – det är då det blir riktigt farligt.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.