Men stämningen, denna vackra dag, tidigt i april, kunde närmast beskrivas som nervös. Temat var nämligen äganderätten och hur den hotas. En efter en gick talarna – bland andra Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup och Styrelseakademiens dito Lars-Erik Forsgårdh – fram för att beskriva hur äganderätten urholkas.
Det talades om hur vindkraftverken breder ut sig och förfular naturen – och om hur allemansrätten utnyttjas av skrupelfria företagare i turistbranschen. Allra mest känslor väckte, inte oväntat, frågan om kvotering i bolagsstyrelser.
I kretsen av talare var slutsatsen given: all form av kvotering är av ondo. Flera uttryckte sin förvåning över att finansminister Anders Borg (M) och jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) uttalat sig positivt om kvotering. Är de inte liberaler? Förstår de sig inte på principerna bakom företagande?
Å ena sidan stämmer det att kvotering skulle innebära ett stort ingrepp i äganderätten. I en marknadsekonomi har den som har skapat eller äger ett företag rätt att förfoga över det, och då ingår rimligtvis också rätten att bestämma över styrelsernas sammansättning.
Å andra sidan fick tillställningen i Engelsberg mig att längta efter en regering som gör slag i saken och driver igenom en kvoteringslag, så att det blir ett slut på detta eviga skyttegravskrig. I dag verkar kvoteringsdebatten blockera alla andra jämställdhetsdiskussioner.
Till exempel var det ingen av talarna som frågade vad företagen har för syn på kompetens. Majoriteten av de studerande på högre utbildningar är kvinnor. Ändå är det relativt få som tar sig igenom glastaket. Alla dessa kvinnor som går på landets handelshögskolor och civilingenjörsutbildningar och får strålande betyg – hur kommer det sig att de inte går lika långt i karriären som sina manliga kurskamrater?
Vilka signaler skickar näringslivet till alla driftiga unga män och kvinnor? Vi lever i ett land som påstår sig vara jämställt, ändå har många styrelser samma könsbalans som en genomsnittlig saudiarabisk regering.
Hur kommer det sig att så många i näringslivet inte klarar av att upptäcka kompetens som inte ser ut nästan exakt som den de själva besitter? Varför använder sig så många företag av undermåliga rekryteringsmetoder – som att läsa cv:n och ordna ostrukturerade intervjuer – när mer genomtänkta urvalsinstrument leder till bättre mångfald?
Som bevis kan nämnas att det nu är 49 procent kvinnor i de statligt styrda bolagens styrelser, tack vare att man litat mindre till rekryterarnas magkänsla och mer till tydliga kravprofiler.
Visst är det begripligt att näringslivet vill markera mot klåfingriga politiker. Men det som verkligen borde oroa företagarna är att omställningsprocessen till ett mer modernt och jämställt arbetsliv går så långsamt.
Karin Rebas är generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet