I slutet av 2012 startades det kritiserade projektet Reva med syftet att mer effektivt avvisa papperslösa i Sverige. Justitieminister Beatrice Ask fick i en radiointervju frågan om hon kände sig oroad över att det fanns personer som hävdade att de hade blivit stoppade och frågade på pass enbart på grund av sitt utseende. Ask svarade: "Upplevelsen av varför någon har frågat mig kan ju vara väldigt personlig. Det finns tidigare dömda som uppfattar att de alltid är ifrågasatta, fast det syns ju inte på någon att man har begått ett brott."
Författaren Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev till justitieministern: "Kom igen Beatrice, vi byter skinn, vi bara gör det. (…) I 24 timmar lånar vi varandras kroppar." Och märk väl, här händer det något. I egenskap av författare kliver Khemiri in i den offentliga debatten och kavlar ut personliga upplevelser för att justitieministern och många andra (som självklart aldrig kommer att byta skinn) ändå ska tvingas att göra det. Hans ord bär upp frågan: När blir en personlig upplevelse en rasistisk struktur? Ask föreslogs att under 24 timmar leva med den ständiga känslan av att vara misstänkliggjord. Khemiri har gestaltat de här upplevelserna förut i boken "Jag ringer mina bröder" och får sammanblandningen av politik och litteratur att kännas självklar. Ur hjärtat frågar Khemiri: "Hur kommer det sig att det alltid finns pengar när resurssvaga ska förföljas, men aldrig pengar när resurssvaga ska försvaras?"
Brevet till Ask är inte fyrkantigt utan snarare sprött i kanterna, till skillnad från en del annat som skrivs om politik. Litteraturen ger möjligheten att se sådant som annars skulle gå förlorat. Som sådan är den politisk, säger Elisabeth Hjort, författare och litteraturkritiker, i artikeln: "Låt oss bevisa att politik är litteratur."
Det är valår, så hur tänker vi kring litteraturens plats och roll i vårt samhälle? Jag tänker på Khemiri i synnerhet och en uppsjö av andra namn som bidrar till att korsbefrukta och synliggöra världar som annars skulle stå i ensamhet. Medan schablonbilderna skulle få stå som oemotsagda sanningar och gjuta liv i politik, om ingen annan tog oss i handen som Khemiri gör och visar oss runt i ett fiktivt landskap som bygger på sanna upplevelser.
Först och främst måste vi vara överens om att böcker kan bidra till en inre tillväxt. Erkänna skrivandet som ett arbete och se över villkoren, både för bokmarknaden och för den enskilde, till stora delar oavlönade, författaren. Politiken måste visa intresse för litteratur, eller annorlunda uttryckt, vilja och vara beredd att byta skinn med de som lever och andas konsekvenserna av fattade beslut. Inse att litteraturen och dess författare kan bidra med avgörande penseldrag.
Kristina Emanuelsson är sociolog och utvecklare i Eskilstuna kommun.