Han undrar hur eftervärlden kommer att döma dem som spelar med i det propagandaspektakel som pågår under OS i Sotji. Man kan ana ett ljummet sorl av ifrågasättande som aldrig tar höjd. I stället pågår tävlingarna mot en kuliss av tystnad och ansikten som ler och klappar händer i takt.
Gardell påminner oss om människors vardag i olika delar av världen: Knivar uppstuckna i anus, levande brända kroppar, krossade huvuden, igenlimmade anus i kombination med laxermedel. Du sprängs inifrån. Det är annat än träningsvärk, dåligt vallade skidor och ett knä som trilskas. Eller hälsporre. Brottet dessa människor har begått: Inget.
Det är som ett världsmästerskap i tystnad. Söta juicer med E-nummer och äggröra på hotell, mot fasader som bärs upp av dem som städats undan och förväntas agera ljudlöst, fast skriken lurpassar på dessa utsatta människors tungor. Som olydiga barn förpassade till sina rum för att straffas: Time out! De som tiger belönas. Med att slippa spöstraff, eller nåt. Andra slipper blickar, behöver bara korsa världshav för att beröra närmaste person. På en meters avstånd.
Tystnad är ett säkert kort. Vissa människor kan nöta stolar i konferensrum år ut och år in utan att säga ett enda ord, men ändå belönas för sina medgivanden, nickningar, brist på läten, medan andra marginaliseras och straffas för orden ingen annan vågar uttala. Som ett barn med för mycket spring i benen och viktiga hemliga agenthistorier som måste berättas. Barnen är vi, men inte längre. Vi måste hålla igen varje läte, dämpa andetagen, det är värt det, för att slippa bokstäverna andra skriver med blicken i din panna: Besvärlig. Hey, med tanke på hur länge vi ska vara döda måste man erkänna: Vi lever med mycket lite av vad det innebär!
Att tiga, inte göra för yviga gester, inte komma för nära, inte fråga hur någon mår med för mycket inlevelse. Allt det där är så starkt förknippat med vår kultur och vårt sätt att vara. Hela vår person bedöms utifrån vår förmåga att hålla tyst på rätt plats och med rätt personer. Personlighetsteorier har underförstått förmågan att tiga som utgångspunkt och bedömningskriterium. Hur galen, det vill säga högljudd, är du i förhållande till alla andra? Hur väl lyckas du behärska dig själv? Det finns inga kulturella belöningssystem för rösterna som skär igenom massan, som gynnar sakfrågor, men kanske går på tvärs med enskilda individers intressen.
Varför är tiga guld och tala silver när människor sprängs inifrån, kroppar brister? I tystnad och av tystnad.
Kristina Emanuelsson är sociolog och utvecklare i Eskilstuna kommun