Kommer den debatt som tagit vid att hinna ikapp och omfamna? Kommer den att förklara hellre än att vilseleda? Kan den förstärka schablonbilder av vad feminismen handlar om? Bilder som kan användas som skäl till att ta avstånd ifrån den, och då riskera att de stora viktiga frågorna tappas bort?
I själva dokumentären söker Belinda Olsson svar på frågan om feminismen har gått för långt. Hon intervjuar bland annat Gudrun Schyman, besöker ett badhus i Malmö där kvinnor numera får bada topless och ett hen-dagis.
När sedan de kritiska rösterna om 'Fittstim – min kamp' radas upp väcks en olust, och mina slutsatser blir flera. Jag tänker att jag skriver om dem. Efter ett första utkast till den här krönikan är jag på väg att radera rubbet. Tänk om jag säger fel?
Spelrummet känns lika förkrympt som en bowlingbana.
Mer relevant, varifrån kommer olusten? Jag anar ett mönster, ett rätt och ett fel sätt att tala om feminism, som innesluter och utesluter. Jag önskar mig en folklig feminism. Inte en tävling: Vem är bäst feminist?
Det sätt på vilket kritikerna behandlar Belinda Olssons dokumentär speglar sättet man potentiellt skulle platta till en oinvigd på – en som inte pratar perfekt feministspråk, men vars hjärta inte bultar mindre hårt för rättvisefrågorna.
Vad får man säga om feminism? Och hur fångar man då de människor som inte har läst teorier om kön som social konstruktion, à la Yvonne Hirdman?
Det är inte enbart i fackliga förhandlingar och politiska rörelser som kvinnors rättigheter diskuteras och förhandlas. Jag saknar hänvisning till det som sker i människors vardagsrum, på fikarasten, över frukten på ICA – bland människor som inte rappar feministargument. Hur låter dessa samtal?
Där allt det vi pratar om bor och verkar. Ändå hänvisar flera debattörer ensidigt till samtal om kvinnors rättigheter i stängda offentliga rum och i föreningar, medan jag ser framför mig kvinnor som reser sig ur Bermudatriangeln (som löper mellan tvättstugan, disken och städskåpet), eller ur destruktiva förhållanden, och biter ifrån. De förhandlar om könsrollernas innehåll och betydelse, i det lilla som ger ringar på vattnet och föder en samhällsutveckling.
Medan Belinda Olsson pratar om vikten av att uttrycka sig så att människor förstår ökar antalet medlemmar i Feministiskt initiativ. Likaså debatteras feminism mer än på länge. Det broderas vidare på bryggan mellan teori och vardag. Mellan orden på papper i forskningsrapporter, och i böcker allt för få människor läser – men som skulle kunna vrida hela världar så att grunden skakade, om vi bara förstod oss på de täta resonemangen.
Är det en skam att säga: Intressant Belinda, det är kontroversiellt det du gör, oprövat – men vi debatterar mer än på länge, så varför inte?
Kristina Emanuelsson är sociolog och utvecklare i Eskilstuna kommun.