Jag var inte särskilt gammal. Stenmark ägde. Det politiska språket, samtalen om Sverige minns jag som högtidliga röster med klangen av svalt helium.
Orden som sades i talarstolarna strömmade inte vidare i nya omtolkade varianter på Twitter. Piffikryddan var kungen av moskryddor. Dåtiden andades mer av en var sak har sin tid-känsla. Och jag minns politiken som mer passionerad, den gick inte att diskutera utan att beröras. Jag minns röda ansikten. Inte specifikt socialdemokraters, mer ilskan, skratten, svordomarna man kunde räkna. En krona i en burk. Helvete räknades inte in. Kanske är min bild av dåtidens politik färgad av barnets sinnevärld, upplevelsen av att ideologierna hade en tydligare plats förr.
Jag äger inte ordboken för de politiskt korrekta formuleringarna, men jag förstår att den inbyggda nerven som väcker känslor har en stark koppling till ideologi och att det är just ideologin som lätt tappas bort, som inte konkret syns, mer känns och hörs mellan raderna i en debatt, som mer eller mindre lätt kan tolkas in.
Språket tar avstamp från olika färg. Vänster är bäst, eller höger, eller mitten. Det är svårt det där, att veta vad det är man väljer när debatterna tenderar att utmynna i fjäderputs. Vem glänser mest och vem tycker bäst? Och vem har hanterat ekonomin sämst, när alla läger riktar samma argument, mot varandra och bildar en soppa? Som att stå i parkeringsfickan på snabbmatsrestaurangen och vänta på burgaren. Vem sabbade affärsidén genom att konstruera ett inslag av väntan i det som förväntas gå fort?
Som väljare förväntar jag mig vissa besked, men står ofta kvar med fler frågor. Vad är själva syftet med de tevesända debatterna, riktar de sig till väljarna?
Ideologin finns där för att tydliggöra människosyn, hur samhällets resurser ska fördelas. Synliggöra politik som bottnar i en vilja att städa samhället från ogräs, där ogräset är riktiga människor. Undrar om det syns, förstår och genomskådar väljarna själva ansatsen, debattörens egen botten? När de praktiska frågorna blir ett sätt att locka väljare, men i själva verket är ett medel för ogräsbekämpning? Varför inte en debatt som handlar enbart om ideologi? Och tydligare bilder av framtidssamhället, en karta för väljarna att spika upp de praktiska frågorna på.
Det är en konst att debattera utifrån sakfrågan. Det är också en konst att få alla att framstå som att de är för kärnkraft, fast minst hälften av politikerna i tevestudion är emot. Eller var det tvärtom? Minns inte särskilt mycket av vad de sa i debatten häromdagen.
Kvar finns en känsla som vägleder. Jag antar att det är ideologivibbarna jag känner av.
Kristina Emanuelsson är sociolog och processutvecklare i Eskilstuna kommun