De skickas från en rörelse med koppling till Scientologikyrkan, kallad "Kommittén för mänskliga rättigheter". Det återkommande temat är att psykofarmaka är roten till allt ont. Kommittén betraktar psykiatrikerkåren som läkemedelsindustrin förlängda arm, med uppgift att tjäna pengar på att göra människor till kollin.
Ja, det låter bisarrt, men faktum är att snarlika bilder då och då målas upp i den reguljära mediedebatten. I en tid då digitala medier driver upp både tempo och tonläge kommer replikerna på sådana utspel i regel både snabbt och kraftfullt.
Det är förstås positivt att konspirationsteoretikerna får svar på tal, men dessvärre landar samtalet ofta i tjafs om dolda agendor, när det borde talas om hur man optimerar behandlingen av sköra patientgrupper.
Den rättshaveristiska tendensen har omgärdat just bevakning och diskussion kring diagnoser inom neuropsykiatrin, i synnerhet vad gäller barn. Många minns säkert de surrealistiska tvisterna kring professor Christopher Gillbergs forskning om adhd för ett antal år sedan – en historia som slutade med att forskarteamet själva förstörde journaler, för att skydda patienternas integritet. Det är ingen vågad gissning att det var patienterna som betalade det högsta priset för att projektet därmed gick om intet.
För en tid sedan var det dags för nya diskussioner om diagnosen adhd:s existens och berättigande. På Dagens Nyheters ledaravdelning skrev krönikören Nathan Shachar, sammanfattningsvis, att läkare sätter diagnosen för lättvindigt, till exempel på barn som bara är rastlösa.
Shachar är vidare kritisk till medicineringen, vilket han råkar ha gemensamt med musikern Stefan Sundström. I en krönika i Dala-Demokraten beklagade denne svepande att folk han känner får knark för att de har adhd.
Givetvis har både Shachar och Sundström fått mothugg, och lika självklart har parallellen till scientologerna dykt upp, eftersom respektive förklaringsmodell har så många beröringspunkter.
Hur stollig den amerikanska sciencefiction-sekten än må vara så är den viktigaste frågan i sammanhanget inte vem som sympatiserar med scientologerna, utan vad som genom åren vaskats fram som lämplig och effektiv behandling för en plågad patientgrupp.
Jag tänker på mannen som ungefär samtidigt ringde P1:s 'Radiopsykologen' angående sin adhd-diagnos. Han fick den sent i livet, efter år av diffust lidande. Nu grubblar han över all ångest och alla problem han hade sluppit om han fått hjälp som barn
I stället för att ständigt ha upplevt kaos och utmattning hade han sannolikt kunnat tillgodogöra sig en utbildning, och interagerat socialt, som vem som helst.
Så ska inget barn med adhd behöva ha det i dag, när behandling finns.
Liv Landell Major är jurist och kulturskribent.