Frågan är relevant i en tid då människor långt ut på såväl höger- som vänsterkanten fokuserar mycket på just kultur för att problematisera samhällsutvecklingen.
Att Sverigedemokraterna är på jakt efter någon sorts svenskhetens kärna är tydligt. Partiets företrädare har ofta orerat friskt om nationer, traditioner och språk. Samt kultur, naturligtvis. Av bara farten har både Loreens och Zlatans svenskhet ifrågasatts.
När riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), i en DN-intervju för ett par veckor sedan uttryckte att det inte går att fullt ut bära en minoritetsidentitet ¬– exempelvis judisk – och en svensk identitet samtidigt blev uppståndelsen stor. I Aktuellt fick Söder sedan chansen att förtydliga vad han menade. Han hävdade då att "gemenskapen" och "grundläggande värden" hotas av att många personer som bor i Sverige inte känner sig som svenskar. Diffust, minst sagt.
SD syftar givetvis till att odla en konflikt där majoritetskulturen i Sverige framstår som hotad av det "annorlunda" och "främmande". Trots partiets uppenbart stora passion inför det uppdraget har SD aldrig – på ett tydligt sätt – lyckats formulera vad exakt det som bör skyddas utgörs av.
På vänsterhåll har teorin om "kulturell appropriering" vunnit mark. Denna ifrågasätter personer inom en "överordnad" grupps rätt att använda en "underordnad" grupps kulturella symboler. Exempelvis kan det ses som problematiskt att en vit person låter sitt huvud prydas av rastaflätor.
Utgångspunkten är att de dominanta kulturerna – enligt koloniala mönster – suger upp symbolerna, utan respekt för deras ursprungliga betydelse. På sajten "Everyday Feminism" sammanfattar skribenten Jarune Uwujaren kulturell appropriering som följer: "Det handlar om ett århundranden gammalt mönster av att ta, stjäla, utnyttja och missförstå den historia och de symboler som är betydelsefulla för marginaliserade kulturer."
Motiven på vänsterkanten må vara ädlare – att stötta utsatta kulturer snarare än att skildra den egna majoritetskulturen som överlägsen – men perspektivet är likafullt problematiskt.
I bägge fallen ses kultur som något statiskt och som hemmahörande hos en tydligt avgränsbar grupp människor. Som något som går att isolera och äga. Det stämmer naturligtvis inte.
Sant är förvisso att olika kulturer ofta har stark koppling till särskilda grupper och områden, men kulturer är också ständigt föränderliga och oerhört komplexa.
Att försöka koka ner en kultur till ett fåtal komponenter och slå fast vem som äger den exklusiva rätten till dessa är ett dödfött projekt. Sådant leder dessutom gärna fram till synsättet att människor av olika ursprung och etnicitet skulle vara i grunden olika och ha en förutbestämd grupptillhörighet.
Åtgärder för att skydda exempelvis språk och sedvänjor – med stark koppling till en viss kultur – bör utgå från att underlätta för de individer som väljer att bejaka dessa. Att försöka bevara kulturyttringar genom isolering och exkludering är ingen framkomlig väg.
Lucas Hermans har bland annat arbetat på Upsala Nya Tidning. I nästa vecka börjar han här på vår tidning.