Jimmie Åkesson kräver nu gehör från övriga partier i sin kärnfråga – invandringen. Det bör han under inga omständigheter få.
I tider av ekonomisk nedgång och oro har populisten världens lättaste jobb. Människor är då som minst benägna att känna tillit och tillförsikt och som mest benägna att söka syndabockar och enkla lösningar. Stugdörren står på glänt för misstänkliggöranden och fagra men illa verklighetsförankrade löften. In stiger Åkesson och hans gelikar.
Med finanskrisen som bakgrundsfärg har de högerpopulistiska partierna getts utrymme att måla i mörka penseldrag över stora delar av Europakartan.
Sverige är inget undantag, men framstår som unikt i hanteringen av ett rasistiskt parti under tillväxt. Att SD isoleras och att det råder samförstånd om att inte flirta med den typen av opinioner är utmärkande för Sverige. Vi behöver inte gå längre än till grannen i öster för att hitta exempel på motsatsen.
Sannfinländarna grundades i mitten av 90-talet ur resterna av Finlands landsbygdsparti och har, till skillnad från SD, inte nazistiskt ursprung. Vid sidan av EU-kritiken och anti-etablissemangsretoriken har dock de rasistiska inslagen vuxit sig allt starkare inom partiet – samtidigt som bemötandet av det har präglats av flathet.
I riksdagsvalet 2007 samlade Sannfinländarna fyra procent av rösterna. Under tiden fram till nästa val fortsatte de att växa kraftigt i opinionen, vilket ledde till att andra partier fångade upp delar av deras retorik. Åsa Bengtsson, docent i statskunskap vid Åbo Akademi, menar att detta exempelvis syntes i hur Socialdemokraterna tillsatte en arbetsgrupp för att titta på invandringsfrågan. Dåvarande partiledaren Jutta Urpilainen uppmärksammades även för uttalanden om att ta seden dit man kommer. Anpassningen visade sig dock i slutändan effektlös – Sannfinländarna landade på 19 procent i valet 2011 och blev tredje störst.
Skandalerna inom Sannfinländarna har varit många. Två exempel finns i riksdagsledamöterna Teuvo Hakkarainen och Jussi Hallo-aho.
Hakkarainen föreslog att alla bögar, lesbiska och somalier skulle deporteras till Åland, och Halla-aho dömdes för hets mot folkgrupp efter att bland annat ha menat att parasiterande på skattemedel är ett genetiskt drag hos somalier. Bägge dessa sitter kvar! Partiledaren Timo Soini har slingrat sig genom att hänvisa till att man i Finland tillämpar personval.
Såväl finländska medier som majoriteten av övriga partier har låtit Soini komma lätt undan. De flesta partier utesluter inte heller framtida samarbeten med Sannfinländarna. Åsa Bengtsson tror att orsaken kan ligga i att Finland har en tradition av breda politiska koalitioner, samt en allmänt tillåtande kultur.
Fallet Finland visar tydligt på varför en ursäktande inställning och anpassning till rasistiska partiers agenda inte lönar sig. Att fortsatt hålla Sverigedemokraterna borta från alla former av inflytande är det enda riktiga.
Lucas Hermans är journalist och har bland annat arbetat på Upsala Nya Tidning.