På senare tid har jag fått ovanligt många uppmuntrande kommentarer kring min krönika, faktiskt mest från folk utanför nykterhetsrörelsen. Jag gick till arkivet och kollade hur länge jag hållit på. Jag blev förvånad när jag såg att min första krönika var i oktober 2007 - snart sju år alltså!
De flesta kommenterar inte vad jag skriver utan att jag är så ihärdig. En och annan menar nog tjatig, men det säger de inte. De tror att jag bombarderar redaktionen med "insändare" och får in en och annan. I själva verket är det på tidningens initiativ jag skriver. Vi har ett avtal att jag skriver gästkrönika var tredje vecka och den skall handla om alkohol och andra droger ur olika aspekter. Min egen ambition är, eftersom jag skriver på ledarsidan, att vara aktuellt och ha politisk touch. Men det är inte jag som är flitigt utan det är tidningen som aktivt har sökt en krönikör kring frågor om alkohol och droger. Det tror jag faktiskt att EK/ST är ensamma om. Hedras den som hedras bör.
Så, vad är aktuellt och politiskt när denna krönika kommer till? Utan tvekan det så kallade fotbollsvåldet. Ett märkligt begrepp eftersom våldsverkarna troligen sällan eller aldrig kommer i närheten av en fotboll. Men supporter kan man ju vara utan att spela själv och jag kan förstå glädjen i att stå på en läktare tillsammans med en massa andra och heja fram sitt lag. Men hur blev det så, att supporterkultur är lika med att hata motståndarna i stället? Hur blev det så att man skall skrika ut sitt hat med könsord och rasistiska glåpord? Hur blev det så att man skall göra upp på gatan före eller efter matcherna?
Vad är det som sänker trösklarna för det acceptabla? Kan det möjligen vara ölet? Vi har fått en intressant debatt om manlighet och våld, men jag hör aldrig det uppenbara nämnas, nämligen att det är alkoholen som till slut får det att slå slint i huvudet. Antagligen beror tystnaden på att ingen vågar ge sig på problemet. Idrotten själva skulle kunna se till att hålla alkoholen borta från arenorna, men det ligger för stora pengar i sponsring och alkoholservering.
Inget politiskt parti skulle våga gå ut med Henke Larssons recept. Så här sade han efter det tragiska i Helsingborg: – Jag åkte i dag genom stan för att hämta min son på träningsläger, kvart i tio står där hur många djurgårdssupportrar som helst och väntar på att pubarna ska öppna. Ska vi öppna pubarna när det är sådana här matcher eller ska vi skita i det i stället?
Nu stöts och blöts återigen vem som har ansvaret och vad man kan göra. Alla lovar att ta krafttag, polisen, politikerna, klubbarna. Jag vågar inte hoppas. Snart är allt som vanligt igen, tills nästa tragedi. Och ölet flödar.
Maj-Lis Lööw är tidigare statsråd (S) och verksam inom nykterhetsrörelsen.